Så var vi här igen då. Jag mitt emellan. Jag och mina åsikter. Jag och…
Varför?
Jag vill verkligen inte. Men ändå bli det så här, gång på gång. Olika personer olika situationer, olika anledningar. Men följden blir den samma. Jag anser inte att jag gör ngt fel, men uppenbarligen gör jag det. Kanske är felet att jag säger det jag tycker, att jag står för min åsikt?
Men vi sa ju ärlighet…
Fan
Vad är det som är så hemskt med det då? Varför vill du undvika det? Jag tror mig ha insett att detta är livet, och att det är så här skeenden alltid kommer vara. De går att undvika till viss del, men jag tror att riktigt nära människor, riktiga relationer, måste ha sådant här för att vara genuina.