Hur gör man när man har huvudet fullt med tankar som man vill få ur sig, men det går inte att sätta ord på dem? Känslorna om finns här inne men som ingen kan förstå, eftersom jag inte kan sätta ord på dem. Jag vet vad det är när jag tänker på det. Jag vet vad det är när jag känner det. Men jag tappar allt när jag ska sätta ord på det, allt bara försvinner.
Jag kan inte göra allt jag vill. För det skulle störa vissa. Även om ni säger att det inte gör det så ser jag, jag ser den lilla rynkan vid ögat som kommer fram, jag ser hur blicken blir hårdare och hur kroppen blir stelare. Jag vet att det inte är jag som ska göra något, jag vet att det inte är min uppgift. Men det verkar bara vara jag som ser, eller? Varför gör annars ingen annat något? Jag vill inte komma emellan så jag backar, men jag ser ändå. Hur gärna jag vill låta bli så ser jag.
Känner när det börjar komma, ser ur det utvecklar sig. Men det är ingen som gör något. Ingen gör något förrän det inte går att undvika det längre då först kommer en reakion. Men då är det redan försent, det har gått för långt.