Är jag den enda i min familj som kan kontrollera mig? Är jag den enda som kan styra mina känslor? Är jag den enda som kan hindra mig själv från att göra saker?

Det verkar så. Alla andra gör det, kanske inte så ofta. Men ibland så lyser det liksom genom, ibland släpper alla deras spärrar. Då skriker de det de känner, slår den som står närmast eller vad det nu är som de känner. Då kommer allt ur dem och de kan inte styra sig själva längre. Är detta bra eller dåligt?

Jag tar gärna mot det från dem om det underlättar för dem, om det gör att det känns bättre för dem, om det skulle vara som en avreaktion för dem. Men så verkar det inte vara. Det verkar bara vara en liten springa som deras hat sipprar ut genom. Det visar hur de är. Nä man sett det komma ut en gång så ser man det i vardagen med. Tecknen som tyder på att det är som de visat ett par gånger.

Varför kan de men inte jag? Varför tillåter jag mig inte att släppa mina känslor fria? Är det för att jag är för rädd för följderna? För visst känner jag saker som jag också skulle vilja få ur mig. Visst gör jag det, men jag stoppar alltid de känslorna. Är det rätt eller fel? Ska jag släpp mina känslor fria? Ska jag våga?

Är inte säker på att det skulle vara så bra, har sett hur nära jag varit att göra saker förut som inte skulle vara bra. Det skulle leda till lite mer än bara ett par blåmärken eller ord som gnager på hjärtat. Mitt går längre än så, det är nog bäst på att inte släppa det fri.

 Men varför ska det vara så? De kan släppa ut allt på mig men jag kan inte göra något mot dem? Det kommer bara att göra att de aldrig kommer att förstå mig. Men det kanske är lika bra så. 

This entry was posted on måndag, januari 5th, 2009 at 23:17 and is filed under 1. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.