Blir så förbannand på alla som ska styra och ställa i mitt liv. Hur kan man ens med att säga till en annan person att den gör fel, i synnerhet när personen i talaaldrig någonsin skulle göra det som vore ”rätt” i denna situationen.

En sommarnattspromenad, visst låter det vackert, näst intill romantiskt. Så var det kanske med en gång, vänskapens romans som var i luften. Alla timmar man la ner på dessa promenader i sommarnattens varma kyla. Stenmuren vid kyrkan står och väntar fortfarande på dessa stunder.

Men nu är det mer fyllt av ångest. Alla problem som fanns då har löst sig, men så många nya har dykt upp. Plötsligt så står man själv vid en mur och får inga svar. Ingen som lyssnar. Ingen som bryr sig.

För visst var inte våran vänskap den starkaste, men vi höll ihop och delade allt. Även om det var på så olika nivåer så gav det så mycket. Aldrig att man behövde tänka innan man talade. Allt blev rätt ändå.

Jag har inte råd att vara på detta sättet längre. Det är för riskabelt. Har blivit bränd för många gånger. Varit för blåögd bara för att få känna tron av att jag fått tillbaka det.

Kanske kommer det tillbaka när rätt person dycker upp igen. För det måste väl finnas fler?

”Vem tar emot dig när du faller?”