Jag vill inte fortsätt att vara den som i alla lägen anpassar sig.
Att vata hon som lyssnar först och talar sen, om hon talar alls.
Jag vill känna stödet i ryggen, och inte vara den som stöttar.
 

Jag vill kunna känna förtroende och ärlighet utan några undantag.
Jag vill veta att den jag står bakom står bakom mig med.
Jag vill inte känna någon otrygghet.
Jag vill inte behöva känna efter alls.
Jag vill ha er bakom mig på en väg utan kanter.
 

Men när det inte finns…
När jag gör felen.
När jag får veta vad som ska kallas rätt,
När jag bara vet att ni tycker att jag är fel.
 

Ska jag stå bakom er då?