Ibland är livet bara så underbart.
En snirklig skogsväg, två lätt nedslitna hjulspår och i mitten gräs.
Gräset som i sin tur har en liten stig fram sliten av hästhovar.

Sol, träd, dofter, hallon och smultron.
Matriell lycka…

Trodde aldrig att det skulle ta slut.
Trodde inte att man skulle se slutet på det. 

Du har gjort ditt bästa för att dölja bevisen.
Du har inte velat berätta.
 

Vi har sett och vi har vetat.
Men vi har fått stå hjälplösa och se på.

Visst borde man gjort något men det är så lätt att låta bli.
Det är så pinsamt att erkänna, men jag har blundat.
Blundat så hårt jag bara har kunnat.

Men nu har det hänt.
Nu ska det ta slut!

Står bakom dig nu,
nu ska ingen jävel komma åt dig!

Kämpa hårt tjejen så löser vi det!

Till dej gumman, http://www.youtube.com/watch?v=ODRGxeFGhp0

Vet inte vart jag ska ta vägen, tryggheten har blivit otrygg!

Konstaterade precis att mitt sista riktiga sommarlov var -06, det var sista sommarlovet jag hade utan att jobba. -07 städade jag ett dagis i 4 veckor, -08 växlade jag mellan att städa och vara i ett kök i 4 veckor med, och i år jobbar jag på ett café hela sommaren med ett par helger som undantag.

Kanske är det ett steg i rätt riktning. Men ibland så känns det lite fel ändå. Jag har en kanske inte helt korekt uppfattning men dock om att på sommaren, på sommarlovet, så ska man inte göra någonting eller i alla fall inte vara låst till något. Men men ska inte klaga, har haft en enorm tur som överhuvudtaget fått ett sommarjobb, och dessutom utan att ens ha sökt något.

Uppladdning av energi får jag ju i alla fall med jämna mellan rum, som nu till helgen. Och ärligt talat, skulle jag inte jobbat så skulle jag nog sovit mig igenom hela sommaren ändå.

Men trots allt detta så  känns det ändå lite märkligt, sen när skolan börjar och mitt sista sommarlov är över så blir skillnaden bara att jag åker till skolan istället för till jobbet…

Så konstigt. Ständigt försvarar jag dig, en ren reflex från mig. Men ändå så bryr du dig inte om det, det är inget som hindrar dig från all skit i alla fall.

Wow solen skiner igen!

Har allt regn tagit slut?

Inga ord behövs när blickarna finns. De säger så mycket mer.
Jag vet inte hur jag ska hantera det. Förstår att jag borde göra något åt det men jag vet inte vad eller hur.
Hur gör man?

 
Ovisheten drar fram så mycket annat.  Ångesten tränger sig över. Tröttheten slår till. Men lika så handelseförlamningen. Inget görs och tankarna får inget avslut. Ständigt tillförs nya tankar men det är ingen som avslutas det blir för mycket.

Jag orkar inte mer!

Jag vill ha en riktig sommarkväll i stan.
Dricka öl, bada i en fontän och hälla i tvål så att skummet yr,
jag vill bara kunna njuta utan att behöva tänka, är det så svårt?

Alla impuls saker kan de inte få liv igen?
Finns det någon som vill dela det med mig igen?

Jag har ofta kännt att jag legat före´. Gjort saker mycket tidigare än andra i min omgivning och på så sätt även slutat med vissa saker mycket tidigare. Men sen ibland så faller man tillbaka, gör något som maninte gjort på flera år. Då inser man även att många som man umgås i är även de i denna fasen, vissa kanske just passerat, men många är kvar. Även om detta var något som jag tog mig igonom för länge länge sedan.

Det ger en kännsla av att nte höra till. Ett dålt utanförskap på något sätt. För även om jag kommer in i samma fas som många andra också är i så är det ändå inte samma sak. Det mesta har jag redan upplevt och minnena från den gången som jag gick igenom detta kommer tillbaka då. Något som ingen längre vet något om, något som jag är helt själv om att hantera.

Så även om jag inte är själv i självaste fasen, så är det ändå inte samma sak det blir på ett annat sätt. Något som jag inte vet hur jag ska hantera på ett bra sätt.

Som vanligt så tror jag att jag är helt ensom om mitt probmel och att jag förstår alla men ingen förstår mig, men det är så jag fungerar.

Kan ingen bara rötta till allt i min hjärna?

Vad håller jag på med?
Vad letar jag efter?

Målen försvinner men jakten blir kvar.