Längtar så mycket efter det ibland. På natten, i mörkret. På dagen, i ljuset. När jag bara vill fly. Längtar, känner begäret. När ingen ser och ingen lyssnar. När någon ser och när någon lyssnar. I ensamheten, i gemenskapen.
Längtan kommer, det kallar på mig. Känslan det för med sig, Lättnaden som kommer. Lugnet som sprids över mig. Leendet som alltid kommer fram, ibland blandat med tårar. Men alltid det mest ärliga leendet. Längtan efter det kommer så starkt.
Längtan dämpas av minnena från samtalen, från allt som det ledde till. Det som fick mig att sluta fast jag alltid velat fortsätta. Medvetenheten om att jag var tvungen är jobbig, att det inte var mitt ärliga val. Bara något jag gjorde för att glädja andra. Men det som skedde var, att de inte länge kan se det. Men innom mig så lever längtan kvar. Allt det andra finns med kvar. Men det syns inte.
Längtar efter sekunderna av lycka av makt. Av totlt fokus. Längtan efter njutningen jag får, eller fick.
Längtar efter det som fick mig att orka genom allt. Det som fick mig att vilja fortsätta.
Längtan är större och kommer oftare än vad jag någonsin kommer våga erkänna för mig själv.
