Dagarna flyter på så länge det finns något att göra. Så länge varje sekund är upp bokad med en uppgift så flyter mitt liv på. När allt flyter på så finns det inget som behöver ändras. Men när hjärnan får en ledig stund så kommer verkligheten ikapp. Verkligheten som visar allt det som jag försökt dölja för mig själv.
Jag faller helt oväntat. Fallet som kommer för att jag gett hjärnan lite ledig tid. Då jag inser hur verkligheten ser ut. Jag vaknar upp från mina dagar, veckor, månader av oregistrerad tid. Tid när jag bara gjort saker, men inte funderat på varför eller hur. Det har bara flutit på.
Men jag är inte redo för att ta tag i verkligheten. Jag vill inte, jag orkar inte och jag vet inte hur jag ska göra. Men samtidigt är jag fullt medveten att för varje sekund som jag skjuter det framför mig så kommer det bara bli jobbigare när jag väl tar tag i det. Med det är en medvetenhet som bara flyter igenom mig, utan att registreras.
Jag väljer att falla. Det vet jag hur man gör. Det är jag bekant med. Gillar det inte men vet inte hur jag ska ta mig ur mitt mönster. Ett mönster som jag sakta men säkert byggt upp. Till viss del medvetet för att skydda mig. Men när grunden blygdes så hade jag inte en tanke på att jag kanske i framtidsen skulle vilja ta mig ur det.
Så nu står jag här. Med en vana med en stark grund och stark uppbyggnad. Längre upp blir den svagare, men den måste rivas från grunden om den ska försvinna. Nu faller jag bara ner till grunden varje gång jag faller och hamnar där med de tjocka skyddande väggarna runt om mig.
