Sanningen gör ont.

Sanningen är obekväm.

Sanningen gör ont….

Ärlighet för mig är inte att säga allt.
Ärlighet för mig är att säga lagom.
Ärlighet för mig är framförallt att tala om när det blir fel.
Ärlighet för mig att inte bara försvinna då utan att tala om vad det var som var fel.

Ärlighet för mig är att våga säga vad man tycker.
Ärlighet för mig är inte enbart att tala om allt bra.
Ärlighet för mig är att säga hur det är…

Ärlighet för mig  är viktigt!

Tänk om man gjorde allt man tänkte.
Tänk vad mycket man fått gjort.
Allt det man borde gjort.
Men även allt det som man inte borde gjort.

Tänker i cirklar.
Allt går bara runt.
Ingen början inget slut.

Tankar runt om.
Tankar som byggs på efter varje varv.

Kommer verkligen inte upp ur sängen på morgonen längre. Innan påsk vaknade jag helt självmant och gick upp jätte tidigt, men nu har det vänt och det går bara inte. Och nej, jag sover inte för lite. Visst, just nu borde jag sova, men det känns inte värt att göra det eftersom jag ändå kommer få ett helvete att ta mig upp imorgon. Kropen vägrar bara lyda mig när jag ska gå upp. Det spelar ingen roll vad jag gör, den lyder bara inte.

Är sen trött hela dagen och tänker att jag måste sova så fort jag kommer hem. Men jag har inte tiden för det. Kommer inte hem som planerat och på eftermiddagen är jag ändå relativt pigg, så då spelar det ingen större roll. Men sen, på kvällen försvinner all energi igen och jag däckar helt utslagen i sängen igen, inte speciellt sent.

Suck!

Längtar så mycket efter det ibland. På natten, i mörkret. På dagen, i ljuset. När jag bara vill fly. Längtar, känner begäret. När ingen ser och ingen lyssnar. När någon ser och när någon lyssnar. I ensamheten, i gemenskapen.

Längtan kommer, det kallar på mig. Känslan det för med sig, Lättnaden som kommer. Lugnet som sprids över mig. Leendet som alltid kommer fram, ibland blandat med tårar. Men alltid det mest ärliga leendet. Längtan efter det kommer så starkt.

Längtan dämpas av minnena från samtalen, från allt som det ledde till. Det som fick mig att sluta fast jag alltid velat fortsätta. Medvetenheten om att jag var tvungen är jobbig, att det inte var mitt ärliga val. Bara något jag gjorde för att glädja andra. Men det som skedde var, att de inte länge kan se det. Men innom mig så lever längtan kvar. Allt det andra finns med kvar. Men det syns inte.

Längtar efter sekunderna av lycka av makt. Av totlt fokus. Längtan efter njutningen jag får, eller fick.

Längtar efter det som fick mig att orka genom allt. Det som fick mig att vilja fortsätta.

Längtan är större och kommer oftare än vad jag någonsin kommer våga erkänna för mig själv.

Fick världens erbjudande, erbjöd min syster att föja med.

Hon valdels, jag får följa med.

Varför kan jag inte glädjas av det? Det är ju fortfarande en stor sak!

Men nej, jag är för mycket tävlingsmänniska, en andra plats är aldrig bra nog för mig. Så trött på det, det förstör så mycket. Men samtidigt kan jag inte klaga på det heller, för det är ju trots allt i grund och botten mitt val att hantera det så.

Det finns en lösning på allt.
Det gäller bara att vara öppen för den.

Solen för med sig energi som gör att man söker efter den.
Plötsligt inser man att det var mycket enklare än vad man trott.

”Det är bättre att slå huvudet i väggen och få huvudvärk än att tänka på alla tankar man har”

Dagarna flyter på så länge det finns något att göra. Så länge varje sekund är upp bokad med en uppgift så flyter mitt liv på. När allt flyter på så finns det inget som behöver ändras. Men när hjärnan får en ledig stund så kommer verkligheten ikapp. Verkligheten som visar allt det som jag försökt dölja för mig själv.

Jag faller helt oväntat. Fallet som kommer för att jag gett hjärnan lite ledig tid. Då jag inser hur verkligheten ser ut. Jag vaknar upp från mina dagar, veckor, månader av oregistrerad tid. Tid när jag bara gjort saker, men inte funderat på varför eller hur. Det har bara flutit på.

Men jag är inte redo för att ta tag i verkligheten. Jag vill inte, jag orkar inte och jag vet inte hur jag ska göra. Men samtidigt är jag fullt medveten att för varje sekund som jag skjuter det framför mig så kommer det bara bli jobbigare när jag väl tar tag i det. Med det är en medvetenhet som bara flyter igenom mig, utan att registreras.

Jag väljer att falla. Det vet jag hur man gör. Det är jag bekant med. Gillar det inte men vet inte hur jag ska ta mig ur mitt mönster. Ett mönster som jag sakta men säkert byggt upp. Till viss del medvetet för att skydda mig. Men när grunden blygdes så hade jag inte en tanke på att jag kanske i framtidsen skulle vilja ta mig ur det.

Så nu står jag här. Med en vana med en stark grund och stark uppbyggnad. Längre upp blir den svagare, men den måste rivas från grunden om den ska försvinna. Nu faller jag bara ner till grunden varje gång jag faller och hamnar där med de tjocka skyddande väggarna runt om mig.

Det som en gång skrämde,
det älskas idag.

Det som en gång älskades,
det skräms idag.

Det som en gång fanns,
det är borta idag.

Nu och då,
det syntes idag.