Tror att det är svårt att leva utan mål. Men man får se till att dela upp livet i massa olika delmål, allt måste vara rimligt för stunden. Alla de olika delmålen bidrar sedan till det slutliga målet. Har dock svårt att tänka mig att det slutliga målet kommer upplevas. Inte på det sättet som att man kommer ge upp, utan att man hela tiden kommer hitta på saker som gör att det kan bli lite bättre. Iallafall för mig.

Ett mål kan till exempel vara att ha ett bra liv. Då blir döden mållinjen, men det är inte döden som är det intressanta, den är bara en symbol för ett avslutat projekt. Det intressanta är istället resultatet, om man uppnådde det man ville. Se mållinjen som den på en löptävling. Det är inte säkert att man är nöjd bara för att man kommit i mål, hur nöjd man är beror på resultatet.

Det är hög tid för mig att ta tag i mitt liv igen. Tankarna har börjat komma igång och jag ska sluta blockera dem med annat. Det är dags för lite vård av mig själv på ett sätt, jag kan inte fortsätta blunda för mig själv. För tillfället är jag ingen person som jag själv gillar, det kommer inte hålla i längden.

Jag vill inte lära mig av livet mer, jag vill kunna leva det. Jag kan inte hela tiden lära mig nya saker och börja följa det för att sedan mitt i det nya få något nytt att rätta mig efter. Jag klarar det inte. Jag vill ha raka saker utan ändringar. Gillar inte förändringar, de gör mig bara osäker. De får mig att börja tveka och istället ta ett steg bakåt. Jag är med så länge som allt är som det var från början, men jag hänger inte med på alla förändringar.

Jag vill vara fullärd i livets skola. Jag vill kunna använda min kunskap utan att hela tiden få ny, det blir för mycket. Jag behöver ha ett mål att sträva efter, men vad är målet i livet? Mållinjen, är den döden? Jag menar inte att döden är något positivt, men det är ju slutet. Jag strävar inte efter att dö, inte nu längre, men vad har jag för mål i livet? Jag vet faktiskt inte.

Kanske borde jag fundera på det och sätta upp mål. Då får jag något att fokusera på och slipper fokusera på att förstå alla förändringar

Föestår det inte, lyssnar nästan aldrig på musik längre. Hur blev det så? Förut lyssnade jag på musik hela tiden. Flera timmar om dagen, det var aldrig tyst. Men nu de senaste nånaderna har det försvunnit. Varför? 

Jag har aldrig gillat tystnad. Har alltid döljt tystnaden med musik. gillar inte tystaden nu heller men jag döljer den inte längre. Varför? Vad händer?

Av de senaste 38 timmarna så har jag varit vaken minst 35. Känns som om jag borde vara jätte trött men nejdå, min kropp ska jävlas lite och vara superpigg. Till saken hör även att jag ska upp kl 7, alltså om 6 timmar. Känns inte riktigt som om jag kommer hinna bli trött, somna och sova ordentligt innan det är dags att gå upp igen… Kanske skulle det vara lika bra att hålla sig vaken ett dygn till? Risken är bara att man somnar fem halv sex och är helt döds trött när det är dags att gå upp. Usch vill kunna sova som normala personer, på normala tider, med normal sömnlängd. Men jag är inte helt normal så det skulle ju inte pass mig.

Ett problem med att inte kunna somna är att man får massa extra tid. Denna tid går inta använda till att göra något seriöst för hjärnan klarar inte av att koncentrera sig tillräckligt. Man måste alltså komma på något som man kan göra men som inte är så ansträngande…. Skriva blogg funkar ju rätt bra…

Hur gör man när man har huvudet fullt med tankar som man vill få ur sig, men det går inte att sätta ord på dem? Känslorna om finns här inne men som ingen kan förstå, eftersom jag inte kan sätta ord på dem. Jag vet vad det är när jag tänker på det. Jag vet vad det är när jag känner det. Men jag tappar allt när jag ska sätta ord på det, allt bara försvinner.

Jag kan inte göra allt jag vill. För det skulle störa vissa. Även om ni säger att det inte gör det så ser jag, jag ser den lilla rynkan vid ögat som kommer fram, jag ser hur blicken blir hårdare och hur kroppen blir stelare. Jag vet att det inte är jag som ska göra något, jag vet att det inte är min uppgift. Men det verkar bara vara jag som ser, eller? Varför gör annars ingen annat något? Jag vill inte komma emellan så jag backar, men jag ser ändå. Hur gärna jag vill låta bli så ser jag.

Känner när det börjar komma, ser ur det utvecklar sig. Men det är ingen som gör något. Ingen gör något förrän det inte går att undvika det längre då först kommer en reakion. Men då är det redan försent, det har gått för långt.

Jag har inget nyårslöfte men jag har lovat mig själv att jag ska se mer positiva saker i vardagen och strunta i det negativa (tror jag skrivit om det förut men). Inte helt strunta i det givetvis men se på det av göra om det är något jag kan göra nåt åt, och i så fall göra det, och sen släppa det. Jag måste få in det positiva i mitt liv, eller snarare lära mig se det. För positiva saker händer ju hela tiden, bara att man inte alltid är medveten om det tar att man tar det för givet.

2008 avslutades på ett trevligt sätt med trevliga personer. ”Ja men på riktigt alltså”, div dryckmisstag och märkliga diskussioner om när de blir nytt år sammanfattar kvällen rätt väl.

Jag vet att du inte riktigt förstod vad jag menar, men jag ska förklara det för dig mer någon gång. Det blev lite fel och jag är medveten om det, förlåt. Tanken från mig var rätt men ska säga det på ett annat sätt.  

Hoppas ja får träffa er i morgon med, annars så ses vi någon annan gång. Tack för ett trevligt nyårsfirande.