Livet går vidare, det går alltid vidare. Det gäller bara att hänga på så gott det går så att an inte kommer efter. Vardagen finns där även om man inte orkar med den. Men man har inget val, det är bara att kämpa på.

Sanningen finns där, det gör den alltid. Det gälle bara att våga se den. Men man måste se den, man måste våga göra det. Även om det skrämmer en. Men man måste se sanningen. Man måste tolka den.

Man kan inte blunda för en spegelbild hur länge som helst, det kan man inte. Det gäller bara att öppna ögonen och våga se på den. I spegeln eller i en annan person, lika skrämmande båda delar.

Men det gäller bara att…

Tankarna har flödat rikligt det senaste dygnet, inte bara hos mig. Ärligheten har flödat, kanske lite för mycket? Det lär morgondagen utvisa. Ibland är det bara nödvändigt. Det var inte menat som att sätta dit någon, det var menat som en förklaring på hur jag känner. Hoppas du tog det så, det var iallafall så det var menat.

Mitt i detta så hör dessutom min fd bästa kompis av sig. Helt oväntat, utan att hon att jag skulle göra något åt henne. Vi bara konstaterade att ingen av oss kunde sova, fast hon somnade i och för sig rätt fort. Hon kom som en frisk, okomplicerad fläkt. För något måste jag ändå säga om henne, hon är den mest okomplicerade personen jag någonsin träffat. Visst händer det saker runt henne med, men det är inte på samma sätt. Hon har jämt så enkla problem, missförstå mig rätt…

Tankar, ärlighet och klarhet? Kanske är det så. Kanske var tankarna mogna att komma ut nu? Hur som helst så var det för mycket för att jag skulle kunna somna normalt. Kommer nog somna om någon timme men tiden dit går trögt. Glad över att jag inte ska till skolan i morgon i alla fall. Kanske är det lika bra att inte sova nu på ett tag så att jag istället kan sova bort morgon dagen. För jag vet att när jag vaknar så kommer jag ha en hög sms som väntar på att läsas. Det är de som avslöjar vad det senaste dygnet ledde till. Jag tror att jag vet på ett ungefär, men man kan ju aldrig riktigt veta…

Sitter och biter på mina läppar och lyssnar på ”Changes” med Kelly Osbourne. Gillar känslan i den låten.

Man får aldrig glömma det positiva när man är negativ, lika så får man aldrig glömma det negativa när man är positiv. Man måste vara medveten om det andra för att klara det första. Det fungerar inte annars. Man fastnar i det negativa och faller när man är positiv. Man måste hitta en balans. Balansen som gör att man klarar sig igenom saker.

Ingen kan tala om hur man hittar den. Vad som är lagom eller hur man gör. Man måste koma fram till det själv. Det går inte på något annat sätt. Ännu en gång är det bare en själv som kan hjälpa. Ännu en gång kan alla andra bara stå och se på när någon ska hitta balansen. Ännu en gång står man och kan inte göra något. Ännu en gång är man maktlös. Ännu en gång…

Kommer det någonsin komma ett slut? Blir man någon gång fullärd? Blir omgivningen någon gång fullärd?

Att våga sträcka på sig istället för att låta sig falla. Att våga ta till sig det positiva och strunta i det negativa. Att våga…

Jag tror på dig, men du måste göra det själv också. Det spelar ingen roll hur mycket din omgivning tror på dig om du inte gör det själv. Våga snälla du, våga…

 ”Bakom nästa kulle ligger kanske något du aldrig sett
att ta steget är att förlora fotfästet för en stund,
att inte våga är att förlora sig själv”

Hur ska jag göra? Hur ska jag finnas ? Vad ska jag säga? Vad ska jag inte säga?

FAN!

Tystnaden tar över och tankarna kommer fram. Jag vill inte tänka, jag är inte bekväm i det nu. Jag kan inte tolka mina tankar, jag förstår inget av dem. Men de finns där och stör mig det första tystnaden tar över. Försöker dölja tystnaden med musik, men jag uppfattar den inte. Jag uppfattar inte ljuden runt om mig. Bara tystnaden och alla tankar. Allting som snurrar runt i mitt huvud. Allt som snurrar för fort för att jag ska kunna uppfatta det. Varför blir det så här?

Jag kan inte styra vad gag känner. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte. Jag känner det jag gör och jag får den uppfattningen om saker som jag får. Det är inget som jag kan göra någonting åt. Det är en del av mig, mitt sätt att uppfatta saker.

Jag är rätt ärlig med min uppfattning om hur jag ser på saker. Ibland går det inte alltid att säga precis som det är, men jag försöker vara så öppen med det som jag kan. Jag vet att det inte alltid ses som något positivt, men det är jag. Det är något som ni måste kunna acceptera. Hur kan man annars säga att man känner mig om man aldrig får veta hur jag tänker om saker?

Är jag den enda i min familj som kan kontrollera mig? Är jag den enda som kan styra mina känslor? Är jag den enda som kan hindra mig själv från att göra saker?

Det verkar så. Alla andra gör det, kanske inte så ofta. Men ibland så lyser det liksom genom, ibland släpper alla deras spärrar. Då skriker de det de känner, slår den som står närmast eller vad det nu är som de känner. Då kommer allt ur dem och de kan inte styra sig själva längre. Är detta bra eller dåligt?

Jag tar gärna mot det från dem om det underlättar för dem, om det gör att det känns bättre för dem, om det skulle vara som en avreaktion för dem. Men så verkar det inte vara. Det verkar bara vara en liten springa som deras hat sipprar ut genom. Det visar hur de är. Nä man sett det komma ut en gång så ser man det i vardagen med. Tecknen som tyder på att det är som de visat ett par gånger.

Varför kan de men inte jag? Varför tillåter jag mig inte att släppa mina känslor fria? Är det för att jag är för rädd för följderna? För visst känner jag saker som jag också skulle vilja få ur mig. Visst gör jag det, men jag stoppar alltid de känslorna. Är det rätt eller fel? Ska jag släpp mina känslor fria? Ska jag våga?

Är inte säker på att det skulle vara så bra, har sett hur nära jag varit att göra saker förut som inte skulle vara bra. Det skulle leda till lite mer än bara ett par blåmärken eller ord som gnager på hjärtat. Mitt går längre än så, det är nog bäst på att inte släppa det fri.

 Men varför ska det vara så? De kan släppa ut allt på mig men jag kan inte göra något mot dem? Det kommer bara att göra att de aldrig kommer att förstå mig. Men det kanske är lika bra så. 

Känner mig så otroligt osäker just nu… På mig, på andra, på allt. Men min magkänsla säger mig att något inte riktigt är bra, frågan är bara vad. Kan inte gå runt och oraoa mig för något som jag inte vet vad det är, det gör jag inte heller, men något känns inte riktigt bra. Gilla inte känslan, gillar inte att inte veta.

 Min positivitet börjar jag också tvivla på. Visst är det bra att se allt mer positivt och visst går allt mycket lättare. Men på något sätt så kommer verkligheten ikapp. Det är svårt att hitta en balans i det positiva och ändå vara realist. Hm, har nog en del att tänka på…

Annars är allt bra. Hm, bra… Blir jämt så osäker när jag säger det. Är det verkligen bra? Och så är man igång och letar i det negativa igen. Suck..!

Började med att vakna, konstigt va. Tog tid att ta sig ur sängen men vad gör det? Solen sken, jag var glad, allt kändes så bra helt enkelt. Konstigt hur fort all kan vända, tänkte jag. Är det verkligen så här lätt att ändra sig, att bli mer positiv? Varför har jag i så fall inte gjort det tidigare? Det här verkar ju jätte lätt, till och med vädret var på min sida.

Bestämde mig för att jag skulle fixa maten idag, ingen annan verkade ändå intresserad av att göra det. Det blev en väldigt enkel men ändå 3 rätters. Lyckades lösa ut säkringen 3ggr under tiden som maten gjordes (vattenkokaren och diskmaskinen funkar inte ihop).

Sen i eftermiddags bar det av på körträning. Det är rät kallt att stå i ett ridhus när det är 15 minus ifall ni undrar, och ännu kalare är det när man kommer ut. Vissa personer har lite alternativa åsikter och handlingar kan man tycka men det är ingen idé att gå in mer detaljerat på det. Det leder iallafall inte till något positivt, man sjunker bara till samma nivå.

Kom hem igen och blev osams med min morsa hon skrek ”jävla ung jävel” efter mig, fundera någon millisekund på att vända mig om och slå till henne, men då skulle hon bara ha fått det hon velat. Vände mig istället om och log mot henne och gick där ifrån, hon blev om möjligt ännu surare, men vad skulle jag ha gjort?

 Dagen som började så bra blev som den blev, varför? Varför kan inte allt vara likadant, iallafall för en dag? 

Jag har en plan för dagen, inga stora grejer som ska göras. Men jag har iallafall planerat det. Nu gäller det bara att somna någon gång så att inte hela dagen går innan man kommer ur sängen.