Underbara personer!
Våra vägar möttes på ett underligt och oväntat sätt. Visste, eller rättare sagt trodde mig veta att jag inte skulle gilla dig. Aldrig. Det handlade inte om något riktat hat, absolut inte. Men hade bestämt mig för det. Det skulle bli enklast så för mig, och ja, jag är en egoist, det har varit mitt sätt att överleva. Ensam är man stark, men aldrig starkast. Men jag har sällan behövt vara starkast. Men allt detta har ändrat mig, detta är en revolution i mitt liv. Tror inte många märkt det, men det spelar ingen roll, jag har märkt det. Det handlar om att jag har lärt mej saker, sånt som jag aldrig vågat förut, sånt som gör att man blir sårbar…
Allt började med att en underbar person dök upp. Mitt uppe i mitt kaos. Jag hade påbörjat ett nytt liv, hade bestämt mig. Det var dags att lämna allt bakom sig annars skulle jag inte överleva. Men nu hade jag börjat tveka, skulle jag verkligen klara det? Skulle det va värt det? Varför skulle jag lämna min trygghet, alla personer jag gillade, och han? Han som nog var en väldigt fin människa men i en vilsen kropp, han jag tyckte så mycket om och han som tycke om mig ännu mer, lite för mycket för att jag skulle va bekväm men ändå. Skulle jag verkligen göra det här?
Mitt i min osäkerhet kom han, den underbara personen. Han såg min vilsna själ, den som ingen annan tycktes se.
Den underbara personen som litade på mig utan att kräva att ja skulle lita på honom. Han som lät mig tycka vad ja ville. Han som gav mig plats men också stor tillit, något nytt för mig, men han krävde inget tillbaka. Konstigt.
Jag började inse att denne peson är speciell. Någon man verkligen kan lita på. Men tyvärr så är det ju inte så enkelt, iallafall inte för mig. Bara för att jag vet att jag kan så betyder det inte att jag gör. Men även detta förstod han. En person som bara ger, aldrig tar, är detta verkligen sant?
Med tiden så började jag stegvis lita på personen mer och mer. Vi blev vänner riktigt bra såna. Han krävde aldrig att jag skulle berätta något, men lyssnade är jag hade något att säga. Inget kändes fel att prata om, jag visste att han fans där och stöttade. Trots sina egna problem och bekymmer fanns han alltid när man behövde honom, och krävde aldrig något tillbaka.
Underbara person.
(Inser nu när jag fått ner allt i ord att det låter som jag var kär. Men nej, aldrig. Jag tycker det är konstigt, ett tag skämdes jag nästan över att jag inte var det. Jag som blivit kär i så många idioter, i personer som inte gjort mig något gott och så träffar jag denna underbara person, en som verkligen bryr sej, men nej ja blir inte kär. Denna underbara person som gör mig lycklig, han betyder så oerhört mycket, men ändå har ja inga såna känslor för honom. Kanske just bara för att han är så underbar, jag får så mycket glädje av honom så det finns inte plats för såna känslor också.)
För bra för att vara sant, ja. Mitt i det underbara växte en känsla hos mig att det här kommer ta slut, och det kommer bli svårt. En kväll när känslan vuxit sig starkare och med ett för stort intag av alkohol för mig skedde det, ett svek från min sida. Så otroligt onödigt så otroligt idiotiskt. Det mest förbjudna. Denna person som gett mig så mycket, han som aldrig krävde något tillbaka, han som bara fanns när man behövde någon, hur fan kunde jag?!
Mer problem, denna underbara person reagerade så klart inte som jag var van vid att andra skulle ha gjort, nä denna underbara person förlät. Hade verkligen ingen aning om hur ja skulle hantera detta, ytligare något nytt för mig… Man förlåter ingen som svikit en, man stänger ute den. Man bryter kontakten och tar aldrig upp den igen, man säger inte ett ord mer till varandra. Det är min erfarenhet och så jag klarat mig, men denna underbara person är just underbar och han förlät trots att ja inte förtjänade det. Hur ska jag göra nu?
Lite passande kom du in i bilden, och i min vilsenhet och osäkerhet tänkte ja att det blir ju bra. Om jag såg till att inte gilla dig så skulle ja få en anledning till att inte behöva träffa den underbara personen mer, slippa skämmas. Trots att han hade förlåtit mig så kunde ja inte släppa det. Denna underbara människa som gjort så mycket för mig, svek jag, jag svek honom.
Men som vanligt blev inget som jag hade tänkt av en slump hamnade jag hos denna underbara person en kväll för att fika, och du var där. Tänkte att detta var sista gången vi skulle ses. Kunde skylla på dig. Men riktigt så enkelt blev det inte. Denna underbara person var glad, strålade och såg riktigt, riktigt lycklig ut, ingen fasad, detta va äkta. Hade aldrig sett honom så förut, aldrig ens varit i närheten. Jag blev glad, han som betydde så mycket för mig var lycklig. Samtidigt gjorde det ont, han hade aldrig varit så lycklig i min närhet…
Hm, ett par sömnlös nätter. Många tankar och funderingar for fram och tillbaka olika alternativ övervägdes. Men sen insåg jag, ja mår inte bättre av att inte träffa den underbara människan, och ska man tro honom så gör inte han heller det. Varför ska ja då straffa mig själv, men kanske framförallt honom. Det skulle ju bara bli ännu ett svek. Så jag insåg att det var bara till att acceptera läget och göra det bästa av det hela.
Insåg dock at ja inte va säker på om jag gjorde rätt eller om ja missuppfattat något på vägen, ville inte riskera att något blev fel nu. Vi bestämde att vi skulle träffas en kväll och prata och så blev det, den underbara personen ställer upp trotts att han hade fullt upp. Under timmarna som gick den kvällen insåg jag hur otroligt mycket den här underbara personen, som gjort så mycket för mig, betydde för mig. Kände mig dum och idiotisk när ja kom på att jag hade seriösa tankar på att inte träffa den här undrbara människan mer.
Nu insåg jag vilken underbar vän jag fått. En som lärt mig att man kan faktiskt lita på folk, en som alltid har tid och finns, en som inte kräver nåt tillbaka, en som inte kräver att man ska berätta allt men ändå lyssnar när man har något att berätta. En ovärderlig vän. En lycka spreds i min kropp. Tack för att ja fått lära känna dig, underbara person!
Då var det bara du kvar så borde ju allt vara bra sen. Dig som jag inte visste hur jag skulle hantera, dig som jag inte visste nåt om. Jo, en sak visst jag, du gjorde min underbara vän lycklig. Med den egenskapen borde jag behandla dig med all respekt. Du klarade det som jag aldrig hade klarat. Redan här, tack för det!
Så hur skulle jag göra? Ingen aning, och det kom massa saker emellan. Men så plötsligt en förmiddag kommer ett mms. Detta mms leder till ett antal sms. Den som jag skriver med låter som mig, samma ord, samma uttryck. Konstigt, men tänker inte så mycket mer på det. Efter ett par dagar kommer en bloggadress med kommentaren om att det finns bilder där. Kollar dessa bilder och stänger ner. Det gick någon dag å sen minns jag bloggen igen. Går dit läser, och märker att denna du skriver som mig här också, samma ord, samma uttryck. Men en ännu viktigare detalj lägger jag märket till, jag känner igen känslorna denna person beskriver. Det skulle kunna vara jag. Hjälp! Vad är detta? Jag som under mitt liv bara stött på en person innan som varit riktigt lik mig, som jag kunde dela allt med. Men denna person som jag delade allt med finns inte längre, hon försvann. Lärde mig att leva själv igen. Hade glömt hur det var att dela känslor och språk med någon, hade glömt, det var så längesen, i ett annat liv… Men här helt plötsligt när jag läser en blogg kommer känslan tillbaka. Det här går inte att bara strunta i, bestämmer mig för att skicka ett sms. Då kom en märklig upplevelse, jag som skriver nästan 100 sms om dagen, visste inte hur eller vad jag skulle skriva. Jag var så förvånad att jag inte kunde skriva… Men tillslut fick jag iallafall iväg några rader.
Fortfarande är sms vårat sätt att kommunicera på. Men det är inga vanliga, meningslösa sms. Nej dessa handlar om tanka och känslor. Det som jag vanligtvis aldrig kan sätta ord på, det som jag inte brukar vilja dela med mig av. Vi startade en bakvänd vänskap. Började diskutera de svåra sakerna innan vi lärt känna varandra. Men vi är ju inte som alla andra heller, så varför skulle vi göra som de? Du delar med dig av dit innersta, så otroligt starkt. Att våga visa det och att göra det utan att tveka, så otroligt häftigt… jag har mycket kvar att lära!
När jag får sms mitt i natten av dig ler jag, du får mig att le, tack!
Du inspirerade mig till att börja skriva igen. Gjorde det till och från i mitt gamla liv, men hade helt glömt av det i mitt nya. Tack! Jag skriver aldrig för att det ska låta bra, inte föra att någon annan ska förstå, inte för att det ska läsas. Nej jag skriver för att rensa hjärnan. Skriver man ner sina tankar så har man biarbetat dem och de behöver inte längre flyga runt där uppe, det fungerar inte med alla men det fungerar med många.
Du erbjöd dig att läsa det jag skrivit, inget krav, ett erbjudande. Första tanken var NEJ, aldrig, det är mitt mest privata det som så få känner till och förstår. Men sen kom jag på, du låter mig läsa ditt, du litar så mycket på mig, då kan jag göra det på dig också. Så nu ska jag försöka, det här är det första. Detta är inte som allt det andra, detta är skrivet till dig, något nytt för mig igen… Men jag tror att du är en av två personer, gissa vem den andra är, som skulle förstå vad jag skriver om.
Här är du, en till underbar människa, en som tycks förstå precis hur jag tänker, en som tycks veta hur jag fungerar. Lite skrämmande men framförallt väldigt häftigt.
Tänk om jag hade fattat ett annat beslut, tänk om jag hade valt att inte träffa den underbara personen mer. Då hade jag även gått miste om den underbara personen nr 2. Jag som för ett års sedan inte trodde att det fans några fler såna här personer. Personer som förstår hur jag fungerar…
Tack så otroligt mycket för att ni finns och för att jag fått lära känna er,
ni underbara personer!
