På något sätt känns det som om mitt liv är tillfälligt. Kanske snarare så att det är så nära att inte fungera längre. Hela tiden tänker jag ”bara en vecka till”, ”bara en dag till”, ”bara någon timma till”. Bara jag orkar den tiden så kommer det bli bra. Men efter den tiden kommer det en ny tid som även den gör att jag måste hitta ett kortsiktigt mål på hur länge jag ska orka.
Visst har det hjälpt mig i många lägen, och det har fått mig att inte ge upp. Men nu då, nu när jag behöver gå vidare, nu när jag behöver ta mig ur mönstret, hur gör jag då? Något så nytt, något som jag borde gjort för så länge sen. Men som jag aldrig gjort, för jag orkar nog med det en vecka till, ett par dagar, eller i alla fall någon timme. Sen det är sen som jag ska ta tag i det. Men när är sen då? När jag har energin? Kommer aldrig få den energin, för mitt kortsiktiga tänkande på allt äter upp energin. Det får energin att försvinna snabbare än man märkt att man fått den.
Bakom nästa kulle ligger kanske något som du aldrig sett. Att ta steget är att förlora fotfästet för en stund, att låta bli är att förlora sig själv.
Det handlar om att våga, något som jag så sällan egentligen gör. Något som jag så gärna vill ge sken av, men som jag inte gör. En sida som jag inte gillar hos mig. Något som skulle vara lätt att göra någonting åt, men som jäg ändå bara struntar i. Varför? För att jag inte vågar eller för att jag inte vill? Vet hur jag skulle kunna få svaren utan att testa, men det känns fel att göra så. För det är ett sätt att fuska dig förbi saker som jag behöver gå igenom. Något som jag måste, men som jag inte vill.
