Kan man inte få rensa ur hjärnan, ta bort allting. Ta bort alla tankar. Ta bort alla minnen. Bort, bort, bort. Visst finns det mycket positivt, det gör det. Men så länge allt negativt finns kvar så kväver det allt det positiva. Jag har i alla fall ingen nytta av det positiva som det är nu. Det vore bättre att bara radera bort allt och kunna börja om på nytt.

Tänka att få slippa lära sig av sina egna misstag. Tänk att redan veta allt. Tänka att kunna få lägga energin på att ta vara på det man har och njuta av det. Istället för att inte kunna somna för att man tänker för mycket. Inte sova ordentlig för att man drömmer och inte kunna vara vaken ordentligt för att man är trött. Ondcirkel? Ja

Vill inte vara kvar i detta, det är inte jag. Det är den som jag blir ibland, men det är inte jag. Det är en sida som jag inte gillar, en sida som jag gärna inte skulle vilja visa.För det finns inget med den som jag tycker om. Det finns ingen som kan ta den rätt eller förstå den utan att dras med. Den ska bara bort.

msn, trillian egentligen men, konversion:

x: Förlåt, vet att du kommerhata mig nu
jag: Jaha varföe det då?
x: tänker på sandra hela tiden (den första sanna kärleken)
jag: Jaha, skulle jag hata dig för det?
x: Känns som om xx gör det. (en i klassen som han varit riktigt kär i)
x: känns inte som om hon bryr sig längre
jag: Hm ok…
x: känns inte som om ag har så många kompisar kvar, men vet att jag har dej i alla fall.
jag: Hm ok…
x: Tack <3
ja: öh varsågod?

Va fan, så han och jag är kompisar? Hm, det var ju något nytt.  Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Hur fan kan han fått för sig något sånt?

Tror dessutom att han blivit ihop med en ny tjej nu, kommer inte ihåg vad denna person heter, men behöver inte lägga ner så mycket kraft på det för snart är det ett nytt namn.

x: vad gör du?
jag: inget
x: jag ligger i sängen och har tråkigt

På något sätt känns det som om mitt liv är tillfälligt. Kanske snarare så att det är så nära att inte fungera längre. Hela tiden tänker jag ”bara en vecka till”, ”bara en dag till”, ”bara någon timma till”. Bara jag orkar den tiden så kommer det bli bra. Men efter den tiden kommer det en ny tid som även den gör att jag måste hitta ett kortsiktigt mål på hur länge jag ska orka.

Visst har det hjälpt mig i många lägen, och det har fått mig att inte ge upp. Men nu då, nu när jag behöver gå vidare, nu när jag behöver ta mig ur mönstret, hur gör jag då? Något så nytt, något som jag borde gjort för så länge sen. Men som jag aldrig gjort, för jag orkar nog med det en vecka till, ett par dagar, eller i alla fall någon timme. Sen det är sen som jag ska ta tag i det. Men när är sen då? När jag har energin? Kommer aldrig få den energin, för mitt kortsiktiga tänkande på allt äter upp energin. Det får energin att försvinna snabbare än man märkt att man fått den.

Bakom nästa kulle ligger kanske något som du aldrig sett. Att ta steget är att förlora fotfästet för en stund, att låta bli är att förlora sig själv.

Det handlar om att våga, något som jag så sällan egentligen gör. Något som jag så gärna vill ge sken av, men som jag inte gör. En sida som jag inte gillar hos mig. Något som skulle vara lätt att göra någonting åt, men som jäg ändå bara struntar i. Varför? För att jag inte vågar eller för att jag inte vill? Vet hur jag skulle kunna få svaren utan att testa, men det känns fel att göra så. För det är ett sätt att fuska dig förbi saker som jag behöver gå igenom. Något som jag måste, men som jag inte vill.