Hade planerat att jag skulle rida på min lilla pålle idag. Men när jag vaknade så kändes det inte riktigt som att det var rätt grej att göra ändå… Bestämde mig för att plugga istället, men det blev inte så mycket gjort av det heller. Men sen vid halv fyra kom jag fram till at ag nog borde rida i alla fall. Jag hade faktiskt tömkört henne igår för at jag skulle kunna rida idag, det är ju rätt dumt att inte göra det då. Så jag gick ut och skulle ta in det lilla djuret. Hon hade dock en helt annan åsikt och tog ett par varv i hagen i ren protest. Men som vanligt är det bara att ställa sig och vänta så kommer hon lunkandes efter ett tag.

In i stallet, på med alla saker, leta upp massa reflexer och ut. Konstaterar att det visst var minus grader = ridbanan är frusen. Fan. Lurar med min syster på att hon får gå med när jag rider ut en sväng. Det lilla djuret är inte helt säker på dig själv och blir väldigt osäker när det sitter en ryttaren på rygge, går man med henne så är det dock inga problem. Antar att det är mitt fel men… Nu blev det i alla fall en blandning.

Vi  ger oss i väg och kommer fram till den stora vägen, jahopp massor med trafik. Men hästen står glatt där och kollar på alla bilar, bussar lastbilar och div övriga fordon som passerar. Sen när det äntligen kommer en lucka så lunkar hon glatt över. Oj, kolla ett rådjur, spetsar öronen och tittar lite försiktigt, men inget mer. Oj, två harar ett par meter framför oss, hon höjer huvudet en decimeter och tittar ett par sekunder. Sen går hon glatt på som vanligt. Glatt på som vanligt är dock ganska fort, lite för fort för att min syster ska kunna hålla jämna steg. Jaja vi får väl träna halter idag då. Även detta går galant.

Kommer upp på byvägen och konstaterar att det är nog dags att jag hoppar av. Hon kan få för sig att gå på tvären när det kommer en bil, och att göra detta på en väg med halv skymd sikt när det är mörkt känns inte riktigt bra. Kommer en bil och en cykel, hon reagerar inget alls. Går upp på cykelbanan och hon tvärstannar, det är ju belysning på den. Lampor är lite farliga. Men får man bara tita på dem ett tag så är det ingen fara, vi går vidare. Nästa hinder, en undergång under stora vägen. Jag tänker att om jag låtsas att det inte vore något konstigt så kanske inte hon uppfattar det så heller. Sagt och gjort. Första steget in i tunneln, hon upptäcker att det ekar. Öronen far runt, men ingenting mer. För varje steg hon tar så snurrar öronen runt ett par varv, men hon fortsätter gå som ingenting ändå. Jag blir så glad. Går den sista biten hem på byvägen och inga problem där heller.

Kommer in i stallet igen och blir så glad över min knäppa lilla häst som funkar med mig. Hon verkar förstå vad jag vill och vad jag förväntar mig och hon gör alltid det bästa för att nå det. Hon är så enkel om man inte krånglar till massa saker utan låter de vara så enkla som de faktiskt är. Det bästa är att hon gör mig så otroligt glad när det funkar. Min lilla pucko häst och jag.

This entry was posted on fredag, januari 16th, 2009 at 0:37 and is filed under 1. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.