Det känns tomt och rörigt allting. Jag vet inte riktigt varför. Känner att jag inte vet så mycket alls. Jag har missat en bit någonstans, jag förstår inte riktigt. Allt håller på att förändras nu, och jag förstår ingenting. Det vardagliga som jag brukar sysselsätta hjärnan med för att slippa att tankar ska komma fram är borta, det finns inte mer.
Kvar är ett stort svart hål, som hela tiden drar mig närmare sig, som rör runt på i hjärnan, som gör allt obegripligt. Ett stort svart hål som kommer att sluka mig? Jag vet inte. Det känns för komplicerat för att jag ska försöka att förstå. Det är lättare att inte veta, men jag bukar inte klara av att inte veta. Jag här ärvt ett enormt kontrollbehov, kan inte skylla på det men…
Vet jag så slipper jag bli överraskad med sanningen. Vet jag inte så blir jag osäker. Tror jag mig veta sanningen så blir jag stabil fram till dess att det avslöjas, då blir jag tom.
Ska jag våga tro att det jag ”vet” är rätt? Jag kan ju aldrig veta det helt säkert, och sanningen är aldrig den samma för två personer. Det är ju en ganska dum grej att göra egentligen. Det är nog bättre att inte veta och att ta tag i sitt kontrollbehov. Att komma till ett läge där jag blir tryggare i att inte veta…
Det är mycket nu för min lilla hjärna. Ska använda mitt absolut säkraste vapen för dessa tillfällen, nämligen att plugga. Är ledig idag men vi har fått rätt mycket som ska göras, så jag kan ju lika gärna göra det nu och låta min hjärna hamna i pluggandets trygghet.
