Känns som om höstens kollektiva depression håller på att släppa. För visst har ovanligt många varit ovanligt nere? Min uppfattning är så i alla fall. Men nu känns det som om allt håller på och släpper. Jag, och flera, känner mig så motiverad till allt för tillfället. Det är nästan störande vilket slappt schema vi fått nu de första veckorna. Det är ju nu jag vill, kom igen.
Viljan finns igen och inget känns som ett problem, och alla andra verkar vara likadana. Visst finns det undantag, det gör det jämt, men dessa personer som är såna. Är de verkligen värda att umgås med? De som gör allt på det lättaste sättet och struntar i konsekvenserna, de som inte ser följderna av vad de gör. Jag är inte sån, och hoppas att jag aldrig blir det. Jag vill inte såra personer, bara för att det är den lättaste vägen för mig. Bara för att jag är för lat för att göra något åt det.
Jag vill kunna stå för vad jag gör, alltså måste jag tänka genom allt också. Visst missar man kanske en del. Men jag har på något sätt redan haft de åren som dessa personer har nu, jag har haft dem och är redo att gå vidare. Kanske kommer ni ikapp. Men fram till dess så fattas en förståelse som gör att ni förstår mig. Men jag kan inte stå och vänta på att den ska komma, och framför allt kan jag inte gå tillbaka till det. Det är avklarat för mig och jag hoppas att ni tar er ur det snart.
Nu känns allt så lätt och livet leker, låt det fortsätta med det, tack!
Nu börjar det likna nått..*applåder*