Jag kan inte styra vad gag känner. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte. Jag känner det jag gör och jag får den uppfattningen om saker som jag får. Det är inget som jag kan göra någonting åt. Det är en del av mig, mitt sätt att uppfatta saker.
Jag är rätt ärlig med min uppfattning om hur jag ser på saker. Ibland går det inte alltid att säga precis som det är, men jag försöker vara så öppen med det som jag kan. Jag vet att det inte alltid ses som något positivt, men det är jag. Det är något som ni måste kunna acceptera. Hur kan man annars säga att man känner mig om man aldrig får veta hur jag tänker om saker?
Jag kan inte lova att jag klarar det. Men gör jag det inte är jag inte värd dig. Och hittills är gränsen för vad som klaras inte ens synlig. Din ärlighet och din vilja till att ständigt upplysa (för du upplyser, men det är upp till personerna du upplyser att ta till sig och förstå) är ju det som är du. Att stå frågande och ovetande är svårt. Tolkar man fel får man skylla sig själv, men får man inget höra blir det tungt. Du benämnde den själv. Och den är inte elak. Men den är tyst. Tystnadens språk. Tystnaden fungerar enbart som komplement till en verklighet som visas.