Är jag den enda i min familj som kan kontrollera mig? Är jag den enda som kan styra mina känslor? Är jag den enda som kan hindra mig själv från att göra saker?

Det verkar så. Alla andra gör det, kanske inte så ofta. Men ibland så lyser det liksom genom, ibland släpper alla deras spärrar. Då skriker de det de känner, slår den som står närmast eller vad det nu är som de känner. Då kommer allt ur dem och de kan inte styra sig själva längre. Är detta bra eller dåligt?

Jag tar gärna mot det från dem om det underlättar för dem, om det gör att det känns bättre för dem, om det skulle vara som en avreaktion för dem. Men så verkar det inte vara. Det verkar bara vara en liten springa som deras hat sipprar ut genom. Det visar hur de är. Nä man sett det komma ut en gång så ser man det i vardagen med. Tecknen som tyder på att det är som de visat ett par gånger.

Varför kan de men inte jag? Varför tillåter jag mig inte att släppa mina känslor fria? Är det för att jag är för rädd för följderna? För visst känner jag saker som jag också skulle vilja få ur mig. Visst gör jag det, men jag stoppar alltid de känslorna. Är det rätt eller fel? Ska jag släpp mina känslor fria? Ska jag våga?

Är inte säker på att det skulle vara så bra, har sett hur nära jag varit att göra saker förut som inte skulle vara bra. Det skulle leda till lite mer än bara ett par blåmärken eller ord som gnager på hjärtat. Mitt går längre än så, det är nog bäst på att inte släppa det fri.

 Men varför ska det vara så? De kan släppa ut allt på mig men jag kan inte göra något mot dem? Det kommer bara att göra att de aldrig kommer att förstå mig. Men det kanske är lika bra så. 

Känner mig så otroligt osäker just nu… På mig, på andra, på allt. Men min magkänsla säger mig att något inte riktigt är bra, frågan är bara vad. Kan inte gå runt och oraoa mig för något som jag inte vet vad det är, det gör jag inte heller, men något känns inte riktigt bra. Gilla inte känslan, gillar inte att inte veta.

 Min positivitet börjar jag också tvivla på. Visst är det bra att se allt mer positivt och visst går allt mycket lättare. Men på något sätt så kommer verkligheten ikapp. Det är svårt att hitta en balans i det positiva och ändå vara realist. Hm, har nog en del att tänka på…

Annars är allt bra. Hm, bra… Blir jämt så osäker när jag säger det. Är det verkligen bra? Och så är man igång och letar i det negativa igen. Suck..!

Började med att vakna, konstigt va. Tog tid att ta sig ur sängen men vad gör det? Solen sken, jag var glad, allt kändes så bra helt enkelt. Konstigt hur fort all kan vända, tänkte jag. Är det verkligen så här lätt att ändra sig, att bli mer positiv? Varför har jag i så fall inte gjort det tidigare? Det här verkar ju jätte lätt, till och med vädret var på min sida.

Bestämde mig för att jag skulle fixa maten idag, ingen annan verkade ändå intresserad av att göra det. Det blev en väldigt enkel men ändå 3 rätters. Lyckades lösa ut säkringen 3ggr under tiden som maten gjordes (vattenkokaren och diskmaskinen funkar inte ihop).

Sen i eftermiddags bar det av på körträning. Det är rät kallt att stå i ett ridhus när det är 15 minus ifall ni undrar, och ännu kalare är det när man kommer ut. Vissa personer har lite alternativa åsikter och handlingar kan man tycka men det är ingen idé att gå in mer detaljerat på det. Det leder iallafall inte till något positivt, man sjunker bara till samma nivå.

Kom hem igen och blev osams med min morsa hon skrek ”jävla ung jävel” efter mig, fundera någon millisekund på att vända mig om och slå till henne, men då skulle hon bara ha fått det hon velat. Vände mig istället om och log mot henne och gick där ifrån, hon blev om möjligt ännu surare, men vad skulle jag ha gjort?

 Dagen som började så bra blev som den blev, varför? Varför kan inte allt vara likadant, iallafall för en dag?