Blir så förbannand på alla som ska styra och ställa i mitt liv. Hur kan man ens med att säga till en annan person att den gör fel, i synnerhet när personen i talaaldrig någonsin skulle göra det som vore ”rätt” i denna situationen.

En sommarnattspromenad, visst låter det vackert, näst intill romantiskt. Så var det kanske med en gång, vänskapens romans som var i luften. Alla timmar man la ner på dessa promenader i sommarnattens varma kyla. Stenmuren vid kyrkan står och väntar fortfarande på dessa stunder.

Men nu är det mer fyllt av ångest. Alla problem som fanns då har löst sig, men så många nya har dykt upp. Plötsligt så står man själv vid en mur och får inga svar. Ingen som lyssnar. Ingen som bryr sig.

För visst var inte våran vänskap den starkaste, men vi höll ihop och delade allt. Även om det var på så olika nivåer så gav det så mycket. Aldrig att man behövde tänka innan man talade. Allt blev rätt ändå.

Jag har inte råd att vara på detta sättet längre. Det är för riskabelt. Har blivit bränd för många gånger. Varit för blåögd bara för att få känna tron av att jag fått tillbaka det.

Kanske kommer det tillbaka när rätt person dycker upp igen. För det måste väl finnas fler?

”Vem tar emot dig när du faller?”

”Ibland så blundar jag för det jag ser, just för att jag verkligen inte vill se det”
 
Jag ljuger heldre för mig själv än ser vissa saker. Men ibland blir det så uppenbart att till och med inte ens jag kan se förbi det. Blir så besviken så jag inte ens finner ord.
 
Varför just nu?! Just nu när tiden inte räcker till som det är ändå. Nu när det är ett helvete att somna för att jag vet att jag har så mycket att göra när jag vaknar.
 
Ja just då ska det slå till…och jag kan inte blunda.
 
Jag kan inte välja något annat än att ta tag i det, NU! Inte om en timme inte om en kvart, utan NU! Allt det andra som varit så viktigt blir helt plötsligt helt obetydligt. Det är detta jag måste ta tag i och det är NU!
 
NU! Har redan passerat. Men inte ens nu, ett antal timmar senare, när allt annat viktigt för dagen har  varit avklarat en längretid kan jag släppa det helt. Nej, det är snarare nu som det kommer fram som tydligast. Det är nu som jag inser vad som har hänt, och vilka följder det kan få. Men fortfarande, hur jag än vänder och vrider på det, så kan jag faktiskt inte förstå hur jag blev inblandad. 
 
Detta kanske är följden som kommer efter att man har blundat för länge

Jag trodde jag glömt hur det var,
hur det känns
hur det är. 
 
Men ack så fel jag hade
 

Dumma lilla flicka

dumma dumma lilla flicka

när ska du förstå?
 
Det är sån här du är! 
 

 
Tänk att så lite kan göra att man kommer tillbaka,
Börjar sakna, minnas och sörja

Det finns så många ärr, de som är en del av mig

Finns ingen stolthet över att de är gjorda men det är en stolthet att ha dem

De är en del av mig som jag inte skulle vilja välja bort
Varje ärr var så noga planerat

De har sin plats och sin betydelse

De har blivit en symbol för att jag har gått vidare

En stolt symbol som jag bär varje dag.

Men så kommer ett helt oväntat ärr

Ett jävla brännmärke och jag kommer helt ur balans

Just som de gamla ärren börjar träda fram så som de gör varje vår

Då kommer detta brännmärke och förstör

När långa nätter inte bilr som man vill
När det inte går att sova fast man är så trött
När man vill ringa någon men inte vet vem man kan ringa
 
Det är då det stora vemodet rullar in.
Det är då man börjar tänka över sitt liv.
Det är då jag inser att alla kloka beslut inte varit rätt
 
När vägen går i sär och floden blir ett hav…

Mitt i natten mörker krymper helt plötsligt kroppen, eller är det allt omkring som blir större?
Sängen blir gigantisk, jag tar ingen plats alls.
Hur jag än anstränger mig så når jag inte andra sidan.
Jag kan inte röra mig, paniken sprids.
 
Jag blir mörkrädd, men ljusets räddsla är värre.
Jag skrämmer mig själv.

Det finns så mycket som bore skrivas ner.
Så mycket jag vill kunna läsa och åter minnas.
Men orden finns inte.
Så texten kommer inte.

Gränsen är nog hårfin, precis som alltid annars.
Oftast är jag på rätt sida gränsen .
Men ibland  så kommer jag över på fel sida.
Ett par sekunder, minuter eller timmar.

Men det finns ett slut, det börjar jag så sakta förstå.

Kanske borde jag inte föreslagit det. Men jag ville få en chans att komma lite närmare. Men det kom i fel tidpunkt, nu ligger all fokus på något helt annat och jag har ingen chans. Undra hur länge till man kan va utanför och fortfarande komma in?