Somnar

Sover

Vaknar

Sen då?

.

Kommer till något halvsovande läge.

Hör allting, blundar och är medveten om vad jag tänker men kan inte styra det.

Kan inte heller öppna ögonen, kan inte vakna.

.

Känner hur ögonen rör sig under ögonlocken.

Snabbt och byter ständigt riktning.

Känner det men kan inte påverka det.

.

Jag men inte jag.

Min kropp men ändå inte.

Jag utan någon makt över mig själv.

Vad jag ska säga till vem och kanske framförallt vad jag inte ska säga till vem har alltid varit ett stort problem för mig. Det enklaste är nästan det svåraste. Det som är jobbigt att prata om tar man bara med de som man litar på. Men allt det andra då?

Det jag stör mig på, när jag tycker att någon gör fel och hur jag tycker det borde vara. Det är det svåra. Det är då man måste försöka förutspå hur personen ifråga skulle reagera på det man funderar på att säga. Kommer det som eventuellt kanske möjligtvis kommer sägas tas på rätt sätt av personen, kommer den förstå?

Oftast  blir svaret nej. Ett svar som leder till att jag inte s’ger något.Spelar bara med och känner falskheten komma.

Besviken, riktigt riktigt besviken.
Hur skulle det vara att kunna ställa upp på en sak?
En endaste sak är vad jag ber om,
Men tydligen så är det för mycket begärt.

.

Blir så besviken,

gång på gång.

Att jag aldrig lär mig!

”En mer positiv inställning skulle underlätta mycket för dig”

Jo jag vet, men hur hittar man motivationen till att ha en positiv inställning när man inte ser något positivt i det man gör?

Det fungerar ju ändå, och resultatet blev bra.

Men jag förstår.

Prioriterade ett bra resultat framför inställninge, kanske var det fel. Men det är bara resultatet som kommer synas i framtiden.

”Lev ut era drömmar”

Jo men visst.

Men för att kunna göra det så måste man ju ha några drömmar

När jag tänker efter så vet jag faktiskt inte vad jag har för drömmar.

Vad vill jag göra?

.

”Du måste försöka se det du är bra på”

Varför?

Ser jag det negativa så kan jag ju ändra på det så jag blir bättre.

Det possitiva kommer när det negativa tar slut.

.

”Men det måste du ju vara nöjd med!”

Öhh Nej!!!

Jag var ju inte bäst!

.

”Varför gör du det när du vet att det inte är bra för dig?”

Lätt, för då får jag något negativt att jobba med om det andra skulle ta slut.

.

”Det känns som om jag stannat i utvecklingen och mina gamla vänner ligger långt före mig”

Jo tack, jag vet precis vad du menar.

.

Höstkvällar, vinternätter, vårdagar, men nog är sommarkvällarna något speciellt.
Värmen, tystnaden men ändå ljuset.
Det ber om samtal, ärlighet och öppenhet.
Allvarliga saker på ett lätt sätt.

.

Detta är en av många.
Sommarnätterna rensar upp.
Det är de som ger energin i det svåra.

.

Nu är jag tillgänglig.
Dela med dig.
För din och min skull.

Det är ett steg in i vuxen världen.Skulle jag klara det så skulle ja hamna där. Men jag vet inte om jag vill dit. känner inte att jag är redo än. Skulle klara uppgiften om jag bara ville. Men vet helt ärligt inte om jag vågar. Tar jag steget fram nu så kommer jag inte kunna backa sen.
.
Vågar jag?

Duscha duscha duscha och sen ett varmt bad med.
Tänk om det skulle gå att tvätta bort allt man kände.
Tänk om det bara skulle försvinna om man duschade.

.

Men det gör det inte, tro mig.

Har försökt idag, men det hjälper verkligen inte.

Eller jo, lite, stunden i duschen hjälper det, men inte i badet.

Det är för stillsamt att bada, det händer inget.

Men när man duschar så kan man fokusera på varje droppe vatten som rinner ner.

Det finns ständigt något att ställa in hjärnan att tänka på.

.

Det funkar helt tiden, fram till dess att du går ur duschen.

Med båda fötterna utanför så har man lämmnat frizonen.

Allt återvänder genast.

.

Jag vill att allt ska försvinna ner med vattnet i golvbrunnen.

Allt ska bort, men hur lyckas man?

Det tar på krafterna att leva med energitjuvar.
Om man inte har någon kraft kvar så slipper man känna något.
Men de gånger som energin åter kommer till ens kropp,
de gånger gör det oerhört ont när energitjuvarna kommer fram.

.

Jag ser inte vad jag gör för fel,
jag ser bara att de tycker att jag gör fel.
Jag får aldrig veta, hur mycket jag än ber.
De vill inte ge mig ett svar.
Kanske har de inget?
Kanske är det bara lättast för dem att utlösa allt på mig.

.

Jag vill få leva med den enrgin som jag får,
jag vill själv kunna vara den som är skyldig till att den försvinner.
Jag vill kunna förstå anledningen till det som tar den.

.

Jag vill ha kontroll, jag behöver kontroll.
Försök inte kontrilera mig för då förintar du mig.

.

Jag kansek har ett starkt kontrollbehov,
men är det så hemskt att låta mig ha det?
Kan inte jag få ha det iallfall till en början,
tills jag känner mig trygg nog att släppa den?

.

För det är kontrollen som ger mig tryggheten.
Det är då jag vet hur allt ska bli.
Det är då som jag vågar slappna av,
för att jag vet att inget oförusett kommer ske.

.

Men när två kontrollfreaks möter varadra…
Då blir det inte bra på något sätt.
Jag känner mig överkörd och osäker.
Helt plötsligt har allt förvandlats till något oförutsägbart.

.

Obekvämt, osäkert och jobbigt.
Något jat absolut inte gillar.
Syns det inte?
Eller struntar den andras kontrollbehöv i det?
Är det ett sätt för den andra att känna att den har makten?

.

Jag vill kunna få känna att jag har kontroll.
Jag mår bra av det.
I alla fall så känns det så.
Du har säkert en massa åsikter om detta,
men detta är min.