Om någon timme ska jag till en som fyller år idag. Hon som en gång var min bästa vän, hon som gjorde så sjukt mycket för mig när vi var små. Hon förstod nog aldrig vad hon gjorde eller hur det blev så men hon märkte min uppskattning. Det var bra fram tills den dagen hon började kräva mer av mig, saker som jag inte kunde göra. Hon styrde mitt liv totalt. Och hon hade ju gjort så mycket för mig så nu var det ju faktiskt min tur att ge lite tillbaka.

Men det var inte lätt, viste inte hur jag skulle göra, det var aldrig tillräckligt. Hon flyttade en kort tid därefter och vi höll kontakten. På något sätt så kom hennes flytt så perfekt, vi hade inte gått över gränsen för vad vår vänskap klarade av, men vi hade varit så nära.

Under tiden som hon flyttade runt så förändrades jag, mycket hände, nya vanor, nya känslor, nytt liv. Men hon såg aldrig det, för de gånger som vi pratade med varandra så handlade det bara om henne. Hennes problem, hur idiotisk hennes mamma var, hur dumma soc var, hur dåligt utredningshemmet var, hur dåligt det var att hon inte fick flytta tillbaka till fosterhemmet som hon rymt från osv osv osv…

Hon brydde sig inte om mig längre.

Nu efter ett antal år så har hon flyttat tillbaka, inte till samma ställe men hon bor relativt nära, vi går dessutom på samma skola. Man inser hur mycket man växt i sär under de här åren och hur lite vi, eller kanske snarare jag, får ut av vår vänskap. Men samtidigt kan jag inte släppa taget, för någonstans långt där inne vill jag att allt blev som det var när vi var små. Men jag vet att det aldrig kommer bli så. För hon och jag har blivit så enormt olika, men det verkar bara vara jag som ser det.

Aja till bringa några timmar ihop med henne och hennes gamla familjehem skadar väl inte, men tvivlar på att det ger mig något heller.

Ska sluta vara egoist för ett par timmar, för jag vet ändå hur mycket jag betyder för henne…

Shit vilken dag det var idag! Började kl 12 på apun idag passade mig perfekt, då fick jag äntligen sova ut lite. Vaknade vid halv 10 och skrev klar min svenska berättelse, ganska nöjd med den faktiskt men har inte skickat in den än. Åkte tidigare till stan och åt frukost/ lunch ihop med en kompis. Sen gick vi till våra olika apu platser. Ni ska veta vilken skillnad det är att börja mitt på dagen när man är pigg ist för på morgonen och vara död halva dagen.

Tiden gick fort idag och det var för en gångs skull mycket att göra. Gillar verkligen när man har något och göra, det går så jävla trögt annars. Senare på eftermiddagen kom en av ägarna oxå, en jävla skön typ som man kan hålla på och tjafsa hur mycket som helst med.

Tjatet om att jag ska söka sommarjobb fortsätter, och har blivit lovad att en av dem ska lägga ett gott ord för mig om jag söker. Måste bara lära mig kassan lite bättre men det kommer nog det med. För i sommar ska det jobbas så jag har råd men London resan nästa höst.

Usch å fy å blä vad ag haar att skriva när jag måste, och dessutom tutan ngt direkt ämne. Ska skriva en ”berättelse” på svenskan, enligt lärarden själv behöver det dock inte vara en berättelse utan det kan vara en text om vad som helst.

Åhhhh damp…

Vad ska man skriva om då? Har jätte dålig fantasi. Har lyckats skriva en halv sida, men det är bara massa ord, inen handling eller något. Som om det inte räckete så är det den här texten som kommer avgöra mitt betyg i Svenska A. Det gör ju inte direkt att man känner mindre press, och att komma på ngt bra då känns helt hopplöst….

Att det fins många brister inom sjukvården är inget man kan säga någonting annat än. Men en del saker är värre än andra. Minm pappa skulle opererats förra måndagen men det blev inte så eftersom läkaren ”kört av vägen” på väg till jobbet på morgonen. Men sanningen finns att läsa här

Jag är glad över att enda problemet som jag har haft de tre gånger jag opererat mig bara har varit att uttala läkarnas namn och förstå vad de säge. Men det kan ju kännas som ett gansk milt problem om man tänker på hur det kunde gått för min pappa om han hade opererats som det var planerat.

Hela hösten har jag varit halvsjuk, det är så himmla jobbigt. Ständigt känt mej lite nere å hängig, men har aldrig blivit sjuk. Balanserar precis på gränsen. Känner hur lite det är kvar för att jag ska bli riktigt sjuk.

Det var bättre nån vecka men nu är jag istället jätte förkyld. Inte så att jag har feber, inte så att näsan bara rinner. Men så att man fryser lite konstant, man är halv täppt i näsan, lite tjockare i halsen och tröttare. Men inte tillräckligt mycket för att man ska kunna säga att man är sjuk.

Önskar nästan at jag blev riktigt sjuk så att det kunde bli bra sen, men det verkar inte som att det kommer ske.

Vi patetiska svenskar, ibland kan man ju undra hur vi tänker. Om en person satt sig på en bänk, en stol eller något annat så kan ingen, normal svensk sätta sig bredvid. Nej då, man sätter sig ett, eller helst två stolar bort.

Varför? Hur farligt tror de att det är? Som protest mot dessa normer så bruka jag gå och sätta mig bredvid någon, enbart för att jävlas. Tycker faktist det är lite kul att se hur personer reageran när någon främmande människa kommer och säter sig bredvid henne/honom.

Svenskar är så patetiska ibland. Man står heldre ute i spöregn än att går och sätter sig i busskuren. Varför?

Jag älskar julen, eller snarare tiden fram till julen. Älskar stämningen, alla ljus, vinterns kyla och husets värme. Tiden fram till jul är så underbar.

I helgen ska huset städas och allt fram, älskar att se skillnaden rum för rum. Plötsligt känns allt så hemtrevligt, så tryggt. Kanske för att det omedvetet påminner en om hur det var när man var liten, riktigt liten, innan man började förstå så mycket.

Tyvärr verkar det bara vara jag i min familj som tycker att julen är kul, som tycker att det är viktigt att man får denna julstämning. Men vad gör det? Julglädjen ger mig så mycket energi att det inte är något problem, jag gör det ändå. Bara glada miner denna helg varje år, för vet ni, jag älskar det. Det är det här som gör att jag känner mig hemma i mitt hus. Det är julstämningens verk.

Idag inhandlades de första julklapparna. En unik händelse. Jag brukar alltid göra panik inköp de två sista dagarna innan jul. men i år är det annorlunda… Hoppas bara att allt det positiva blir som det brukar.

Mitt problem med julen är bara att jag vill så mycket, jag bygger upp allt i min trygga julkänsla, så när väl julen kommer går allt fel. Ingenting blir som jag önskat, och plötsligt har resten av familjen åsikter. Mina höga tankar om hur det ska bli går åt helvete. Samma sak varje år. Varje julafton blir sämre och sämre…

Men det är ingenting jag vill tänka på nu. Nu vill jag bara få fram julkänslan i mig och njuta. Se snön ute och bara njuta. För tiden fram julen är fin.

Jag är ju nästan så okristen man kan bli men en psalm berör mig, riktigt riktit mycket. Kan givetvis bero på att den var med på en för mig väldigt viktig persos begravning. Men tror det har med mer än så att göra, det är en så fin text, riktigt fin. Till skillnad från ”vanliga” psalmer handlar den inte om Gud utan om en vän.

Psalm 357
Någon du känner är din bäste vän,
är beredd att ge dig allt
utan att begära någonting igen.

Någon du känner har för dig i dag
lagt ett ord av guld och har,
trogen i sin kärlek, trätt till ditt försvar.

Någon du känner vill dig alltid väl,
vill i nöd och glädje gå
hemlig vid din sida, aktsam om din själ.

Finns saker som gör mig påmind om den än idag, nya anledningar…

stanna upp ett par sekunder, se dig om…

 Töm hjärnan på alla tankat och kännsler som du nyss hade. Stanna upp och se dig omkring, se allt det fina allt det positiva som finns där. Det positiva finns alltid där. Stanna upp och se det, tag det till dig. Få in det positiva i ditt huvud.

Vänta lite.

Känn det positiva som flödar, se det!

För när du kommit så långt, när du känner de, då kan du gå tillbaka till det du höll på med. Jag lovar dig, du kommer dessutom göra det med ett leende på läpparna.

”Vi kanske inte känner varandra till det vardagliga men spelar det någon roll när man känner varandra mer på djupet? Den delen jag annars aldrig vill dela med mej av. Den delen som gör att man lär känna personen på riktigt, men samtidigt är det den delen som gör att man blir så oerhört sårbar.

Det blir en bakvänd vänskap på något sätt, vi börjar med det som de flesta aldrig kommer till eller klarar av, det svåra, det ibland jobbiga, det ibland bortglömda men det är även det fantastiska, det viktiga. Det som gör att man inte känner sej ensam, det som ger den där känslan, den som man inte kan ta på men som man känner långt, långt där inne. En blandning av trygghet, glädje, gemenskap och en tokig underbar lycka. Den lycka som ligger till grund för att när man tänker på personen så ler man, ofta ett omedvetet och hemligt leende. Men det är såna leenden som man lever på.

Det är de man kan få fram mitt i natten när allt känns meningslöst och fel. Då tankarna far iväg och man inte har kontroll längre. Men så plötsligt mitt uppe i den häftiga strömmen av tankar så kommer personen upp i hjärnan och man börjar le. Detta leende som lugnar ner farten på tankarna. Detta leende som gör att man känner lycka i allt det tomma och förvirrande. Det räddande leendet.”

minns du?