Att en person kan väcka så många minnen, så många känslor… En person som jag knappt har någon kontakt med, men en person som påverkar minna vänner så oerhört. Att denna person kan väcka så mycket. Hur klarar en person av det? Mitt gamla liv vaknade känslominnen vaknade. Hur kom det sig?

”Jag vet inte vart jag ork.” Jag vet hur man får den, jag vet hur man gör. Men jag vet vilket pris man får betala. Jag vet hur dåligt allt oftast går. Men man får ork, och det känns bra. Plötsligt väcks minnena, plötsligt kommer suget, plötsligt…

Samtidigt kommer även känslan av ett hat mot en person. Plötsligt väcks minnena, plötsligt väcks suget. Suget att få personen bort från sig, att försvara sina vänner, att skydda dem. Jag vet hur dåligt det skulle gå, men jag vet hur bra det skulle kännas.

För många minnen väcks för att jag ska klara av att göra något. För hela tiden måste jag hålla tillbaka mig själv. Jag får inte göra något för då skulle jag bara förstöra i längden…

Fan!

Nu börjar saker och ting ta form igen. Det börjar hända grejer, jag börjar göra grejer. Whii Maria är på uppåt tjack! Är det livet som gjort mig hög? Kan det vara så? Är det glädjen inifrån som växt sig starkare? Kan det vara så? Spelar inte så stor roll egentligen, för all känns så bra (ja, nu är det allt). Viljan är tillbaka!

Helgen har startat upp nåot nytt, den fick mig att inse sake. Hur mycket jag glömt av saker, minnen, människor och körningen. Men nu är vi på gång igen! Vänta bara till tävlingssesongen -08 då händer det grejer ;P.

 Körningen har gått från död till intensivt levande, så även jag. Helgen som var, onsdag, fredag och garanterat på lovet. Min vecka börjar bli uppbokad, så där lagom uppbokad. Allt känns fortfarande kul.

Åhh vad skönt allt känns!  Tack än en gång för i helgen, uppskattar det mer och mer allt eftersom tiden går!

Helgen har gjort mig glad, även om jag inte var fullt medveten om det då. Men märkte kontrasten när jag kom hem, hade energi, hade vlja till att göra något. Det gick bra i ca 3 min, då min morsa kom. Vilken enorm energitjuv hon är. Men jag har lärt mig hur jag ska göra. Ja döljer den glädjen jag har, för ser hon den så kan hon inte ta den.

Jag har min glädje inombords där bara jag kan få ta del av den, där bara jag ser den, där den bara gör mig glad. Egoist som jag är.

Men jag anser faktiskt att jag gett henne så många chanser och så mycket energi utan att få något tillbaka så att jag har rätt till att vara egoistisk med min glädje. Inser att det inte är så snällt och att vi aldrig kommer komma u det när jag gör så här, men jag orkar inte ge bort all min energi längre. Jag behöver den själv.

Allt handlar om att ge och ta, och nu är det hennes tur att ge.

Shit vilken skön helg! Vilken skillnad det blir när man inte behöver vara någon, när ingen kräver något. Man får bara vara. Märkte hur huvudet äntligen slapnade av, när man inser att man inte längre behöved låtsas vara någon.

Tack för en underbar helg alla ni.

Behind Blue Eyes

No one knows what it’s like
To be the bad man
To be the sad man
Behind blue eyes
And no one knows
What it’s like to be hated
To be fated to telling only lies

No one knows what its like
To be the bad man, to be the sad man
Behind blue eyes. 

Jag orkar inte mer nu, jag ger upp. Det finns inte längre något hopp, jag har tappat all motivation till allt. Jag ger upp. Varför har jag inte gjort det tidigare? Jag har ju varit medveten om det så länge, förmodligen för att jag är den fega jäveln som jag alltid varit. Men nu orkar jat inte längre, jag vill bara inte. Jag vill absolut ingenting.

Allt jag gör blir missuppfattat, ingen förstår fullt  ut. Inget jag kan klandra ngn för, Men det är jobbigt att inse, det gör så ont. Nu är hoppet ute.

Ingen kan förstå mig förrän jag själv gör det och jag kommer aldrig göra det. Måste ge upp mig själv nu. Men hur gör man det, vad händer då? Men jag måste, det finns inte längre ngt alternativ.

Hjärnan, kroppen, orden och jag går inte ihop, allt är så fel.

Jag ger upp!

Känner puls i magen igen. Vet inte varför jag gör det. Känner den och ser den. Men varför håller det på så här? Varför känner jag den bara vissa dagar, varför är den så tydlig ibland? Blev livrädd första gången jag märkte den, trodde jag var gravid. Men den kommer och går utan någon logisk förklaring.

Pulsen i magen, ett stort frågetecken för mig.

Vad är slumpen? Var finns den?

Om jag tar upp två klot som råkar ligga i närheten och sätter ner det ena några steg bort.
Sedan siktar jag med det andra och kastar. Jag får träff.
Var det en slump? Delvis.
Varför är det så? För jag kunde ju lika gärna missat.
Om jag nu hämtar klotet igen och slänger iväg det utan att överhuvudtaget se åt något håll och inte träffar, är det då en slump?
Svaret blir nej, men varför? Eftersom jag inte siktade.
Det hade dock varit en slump om jag träffat.

Slutsatsen blir att ibland är det slump och ibland inte.
Slumpen finns inte i sig själv, den finns endast samtidigt med något annat. Det är en större slump om jag träffar utan att sikta och det är en mindre slump om jag träffar då jag siktat.
Jag måste ha två klot, ett att kasta och ett att sikta mot.
Alltså, utan klot och utan vilja att träffa kan den slumpmässiga träffen inte hända. Med andra ord är slumpen spelet mellan verkligheten och min vilja att förändra den.
Verkligheten, nödvändigheten härskar. Min vilja styr. Men slumpen avgör.

Jag kan inte utesluta slumpen så länge verkligheten och min vilja inte är helt identiska. 

Känner mig verkligen inte bra. Huvudet pulserar, fryser så att jag skakar, orkar knappt gå ner för trappan och har ont i hela koppen. Hjärnan har börjat fungera igen, den vill göra saker. Men kroppen säger ifrån, varje tanke gör ont, varje andetag. Det finns bättre stunder i sitt liv…

Jeansen

En 19 årig pojke, vi kan kalla honom Jonas, gick runt på stadens gator. Det skulle inte ha varit en så märkvärdig sak om inte klockan var 02:45 och trots kylan denna decembernatt så var han klädd i jeans och T-shirt. Dessa jeans som hans far en gång köpt till honom var hans stolthet. Omgivningen hade inte samma syn på dessa gamla slitna byxor som hade ett antal år på nacken och inte var tvättade de senaste månaderna.

Jonas gick där på gatorna i staden, gata upp och gata ner. Han gick helt utan mål, bara för att ha någonting att göra. Ruset satt fortfarande kvar och han visste att han inte skulle kunna sova på flera timmar.

Han hade lämnat alla de andra för ikväll. De hade börjat bli för aggressiva, han visste vart det var på väg. Det var likadant nästan varje kväll och han ville inte vara en del av det. Han ville inte se, han orkade inte längre se på det. Så han hade gått därifrån och nu var han här, ensam ute på stadens snötäckta gator.

Under tiden som han gick där tänkte han på hur hans liv kunde ha sett ut om han hade haft en vanlig familj. En familj där föräldrarna levde ihop och älskade varandra och sina barn, eller det kanske inte är så familjer ser ut? Det kanske bara var en fantasibild av en normalfamilj.

Han hade aldrig fått uppleva detta när han var liten. På den tiden hade familjen bott i en trea ganska centralt i den lilla staden. I lägenheten hade det varit svårt att känna sig trygg. Det var mycket personer som kom och gick under dagen och i perioder var båda föräldrarna arbetslösa. Stämningen blev ofta spänd eftersom det ständigt var ont om pengar vilket ledde till bråk.

När Jonas var 7år flyttade hans pappa ifrån dem. Det var då allt började gå riktigt snett. Hans mamma hade börjat dricka för att hantera separationen. Hon hade många pojkvänner och Jonas hade tappat räkningen på dem, en del hade varit snälla men inte alla. Några av dem hade inte alls tyckt om Jonas men det var inget som mamman hade brydde sig om.

Under hans uppväxt blev hans pappa som en gud för honom, inte för att han var bra utan för att de väldigt sällan träffades. De gånger som de faktiskt träffades såg Jonas verkligen fram emot. Men med åren så blev tillfällena allt mer sällan och samtidigt träffade hans mamma en pojkvän som inte alls gillade Jonas. Mamman och den nya pojkvännen skaffade ett barn och Jonas kände sig inte välkommen hem längre. Han började vara kvar ute på stan efter skolan och träffade nya vänner. Dessa vänner såg honom, det kändes så skönt att någon äntligen gjorde det igen. Hans nya kompisar var spännande och han började träffa dem allt oftare istället för att gå till skolan.

En dag när Jonas kom hem så låg det ett paket på hans säng. Han gick fram och såg att det fans en lapp på paketet som det stod ”till min älskade son från pappa” på. Han öppnade paketet och där i låg ett par jeans. Han blev glad och ännu en gång hade hans pappa visat mer än vad hans mamma hade gjort. Han tog på sig jeansen som kom att bli hans mest älskade ägodel.

Nu gick han här på gatorna mitt i natten i sina jeans och tänkte på hur det kunde ha varit. Men sakta insåg han att det inte hade någon betydelse hur det varit, för det var inte så längre. Han måste ta tag i sitt liv om det skulle bli någon förändring.

Lärarens kommentar:

Har läst din välskrivna berättelse, som känns som en början på något
längre. Har du funderat på en fortsättning? Hur som helst, det här är
MVG-mässigt!