Borde plugga just nu men har världens jävla huvudvärk. AJAJAJ vad on det gör

Alla små saker har blivit för mycket helt plötsligt är det för mycket. Allting är bara för mycket. Problemet är när det är så mycket småsaker att det hjälper inte att ta och reda ut en eller två saker och sen känns allt så mycket lättare. Nä nu krävs det att massor med saker reds ut för att en liten förändring ska märkas.

Vart börjar man? Hur vet man vad som är problem egentligen?  Allt känns bara så fel.

Har blivit en person som jag inte vill vara. En sån som om någon annan varit så här så har jag undvikit den, inte velat lära känna den. Varför vet jag inte och vad exakt det är vet jag inte heller, men något är det som gjort att jag undvikit såna personer. Men nu är jag själv en sån. Vart tappade jag mig själv, och hur blev det så här? Gillar det verkligen inte, vill inte, men vet inte vad jag ska göra åt saken.

Vet att det inte är så här som jag ska hantera det. Men det är så här som det känns lättast att göra nu i alla fall. Det kommer bli bra snart det blir det jämt, gäller bara att orka vänta.

Nej självklart är inte jag konflikträdd. Det är något som jag alltid hamnar i och som jag lärt mig och hantera. Har dessutom kommit fram till det att går jag in i en konflikt och visar tydligt att jag inte är rädd för det så går det alltid mycket bättre. Nä konflikter är inget jag är rädd för.

ELLER?

Har upptäckt att jag är något helt sjukt konflikträdd, när det gäller konflikter som är med någon som betyder något för mig. Helt plötsligt är jag den mest konflikträdda person som finns, helt plötsligt blir jag hur liten som helst.

Jag är nog väldigt avundsjuk av mig som person även om jag förnekar det själv. Jag vill vara bäst jämt, med allt, men jag vill inte göra något för att komma dit. Jag vill inte behöva anstränga mig på något sätt, vill bara kunna vara bäst. Men inser även att det inte fungerar så.

Alla, eller i alla fall nästan alla, i min omgivning som jag stör mig på är jag avundsjuk på. Alla dessa personer har något som inte jag har, klarar något som inte jag gör eller något liknande. Jag vill ha en viss del av den personen, men jag vill inte göra något för att ta fram den hos mig. Det ska bara finnas där.

Ibland känns det som om jag står utanför min kropp och ser på när någon annan låtsas vara jag. Jag gör och säger saker som jag inte förstår varför jag gör. Är så medveten om det men samtidigt så omedveten.

Blir så trött på mig själv ibland. Så enkla saker, men ändå kan jag inte göra det…

Jag och en kille i klassen, den enda killen men ändå, hade en diskution om vad sanna kärlek är. Han hävdade att jag inte alls visst vad det var och jag svaade något i stil med att jag kanske inte vet vad san kärlek är, men jag har varit kär och jag vet hur det är att äldka någon. Han fortssatte att hävda att jag minsann inte hade någon aning om vad det var och diskutionen dog ut.

Ungedär en vecka senare så tog hans förhållnade slut, tror dom varit ihop i några månader, tre kanske… I alla fall, när vi hade aft denna diskution så hade han sagt att Sandra, tjejen som det nu tog slut med, var hans sanna kärlek. I slutet när de var ihop så var det rätt dåligt mellan dem och de var osams mest hela tiden. Min klasskompis hittade då en tjej på nätet som han tog kontakt med och pratade med rätt mycket. Samma dag, eller dagen efter, som det tog slut med Sandra så blev han ihop med denna tjej, Elin.

Elin och han var som gjorda för varandra och detta var minnsan den sanna kärleken. De var såååååå kärara. Han planerade hur han skulle åka ner till henne, hur ofta de skulle kunna ses och så vidare. Detta varade i fyra dagar sen tog deras förhållande slut. Någon dag senare är han super glad igen, för han har nämligen skaffat sig en tjej, frida heter hon. Att hon precis fylde 14 när de träffades spelar ingen roll för de är såååååååå kära så. Helt otrolik vilken undrbar person hon är, och gissa vad, hon är hans stora kärlek.

Så är det. Han vet vad den sanna kärleken är. Han som var ihop med tre tjejer inom loppet av en vecka. Skulle han i alla fall varit en player så skulle det väl varit en sak. Men nej då, han är ytterst seriös och älskar dem alla. Jag vet nog inte vad den sana kärleken är, men jag påstår mig i alla fall inte veta det. Jag är inget bra på förhållande och är inte så säker på att jag vill ha något heller, men de jag har haft har i alla fall varit seriösare än hanns.

Och som om det inte räckte med detta så har det nu tagit slut mellan honom och Frida och han kommer och vill ha tröst hos mig. Det går säkert 5min innan han berättar att han pratar med en anna tjej, fast de är bara vänner så klart…

Visst låter det som en fin liten histoia? Men det är så sant så jag blir rädd. Att någon helt seriös kan påstå att han vet vad den sanna kärleken är när han beter sig så här….

Hade planerat att jag skulle rida på min lilla pålle idag. Men när jag vaknade så kändes det inte riktigt som att det var rätt grej att göra ändå… Bestämde mig för att plugga istället, men det blev inte så mycket gjort av det heller. Men sen vid halv fyra kom jag fram till at ag nog borde rida i alla fall. Jag hade faktiskt tömkört henne igår för at jag skulle kunna rida idag, det är ju rätt dumt att inte göra det då. Så jag gick ut och skulle ta in det lilla djuret. Hon hade dock en helt annan åsikt och tog ett par varv i hagen i ren protest. Men som vanligt är det bara att ställa sig och vänta så kommer hon lunkandes efter ett tag.

In i stallet, på med alla saker, leta upp massa reflexer och ut. Konstaterar att det visst var minus grader = ridbanan är frusen. Fan. Lurar med min syster på att hon får gå med när jag rider ut en sväng. Det lilla djuret är inte helt säker på dig själv och blir väldigt osäker när det sitter en ryttaren på rygge, går man med henne så är det dock inga problem. Antar att det är mitt fel men… Nu blev det i alla fall en blandning.

Vi  ger oss i väg och kommer fram till den stora vägen, jahopp massor med trafik. Men hästen står glatt där och kollar på alla bilar, bussar lastbilar och div övriga fordon som passerar. Sen när det äntligen kommer en lucka så lunkar hon glatt över. Oj, kolla ett rådjur, spetsar öronen och tittar lite försiktigt, men inget mer. Oj, två harar ett par meter framför oss, hon höjer huvudet en decimeter och tittar ett par sekunder. Sen går hon glatt på som vanligt. Glatt på som vanligt är dock ganska fort, lite för fort för att min syster ska kunna hålla jämna steg. Jaja vi får väl träna halter idag då. Även detta går galant.

Kommer upp på byvägen och konstaterar att det är nog dags att jag hoppar av. Hon kan få för sig att gå på tvären när det kommer en bil, och att göra detta på en väg med halv skymd sikt när det är mörkt känns inte riktigt bra. Kommer en bil och en cykel, hon reagerar inget alls. Går upp på cykelbanan och hon tvärstannar, det är ju belysning på den. Lampor är lite farliga. Men får man bara tita på dem ett tag så är det ingen fara, vi går vidare. Nästa hinder, en undergång under stora vägen. Jag tänker att om jag låtsas att det inte vore något konstigt så kanske inte hon uppfattar det så heller. Sagt och gjort. Första steget in i tunneln, hon upptäcker att det ekar. Öronen far runt, men ingenting mer. För varje steg hon tar så snurrar öronen runt ett par varv, men hon fortsätter gå som ingenting ändå. Jag blir så glad. Går den sista biten hem på byvägen och inga problem där heller.

Kommer in i stallet igen och blir så glad över min knäppa lilla häst som funkar med mig. Hon verkar förstå vad jag vill och vad jag förväntar mig och hon gör alltid det bästa för att nå det. Hon är så enkel om man inte krånglar till massa saker utan låter de vara så enkla som de faktiskt är. Det bästa är att hon gör mig så otroligt glad när det funkar. Min lilla pucko häst och jag.

Det känns tomt och rörigt allting. Jag vet inte riktigt varför. Känner att jag inte vet så mycket alls. Jag har missat en bit någonstans, jag förstår inte riktigt. Allt håller på att förändras nu, och jag förstår ingenting. Det vardagliga som jag brukar sysselsätta hjärnan med för att slippa att tankar ska komma fram är borta, det finns inte mer.

Kvar är ett stort svart hål, som hela tiden drar mig närmare sig, som rör runt på i hjärnan, som gör allt obegripligt. Ett stort svart hål som kommer att sluka mig? Jag vet inte. Det känns för komplicerat för att jag ska försöka att förstå. Det är lättare att inte veta, men jag bukar inte klara av att inte veta. Jag här ärvt ett enormt kontrollbehov, kan inte skylla på det men…

Vet jag så slipper jag bli överraskad med sanningen. Vet jag inte så blir jag osäker. Tror jag mig veta sanningen så blir jag stabil fram till dess att det avslöjas, då blir jag tom.

Ska jag våga tro att det jag ”vet” är rätt? Jag kan ju aldrig veta det helt säkert, och sanningen är aldrig den samma för två personer. Det är ju en ganska dum grej att göra egentligen. Det är nog bättre att inte veta och att ta tag i sitt kontrollbehov. Att komma till ett läge där jag blir tryggare i att inte veta…

Det är mycket nu för min lilla hjärna. Ska använda mitt absolut säkraste vapen för dessa tillfällen, nämligen att plugga. Är ledig idag men vi har fått rätt mycket som ska göras, så jag kan ju lika gärna göra det nu och låta min hjärna hamna i pluggandets trygghet.

Så var vi här igen då. Jag mitt emellan. Jag och mina åsikter. Jag och…

Varför?

Jag vill verkligen inte. Men ändå bli det så här, gång på gång. Olika personer olika situationer, olika anledningar. Men följden blir den samma. Jag anser inte att jag gör ngt fel, men uppenbarligen gör jag det. Kanske är felet att jag säger det jag tycker, att jag står för min åsikt?

Men vi sa ju ärlighet…

Fan