Ja patetiskt känns som ett riktigt bra ord just nu. Allt jag gör och känner är så otroligt patetiskt. Vet inte riktigt vad jag känner egentligen men känner att det är mycket, lite för mycket. Eller nej förresten, det är jätte mycket för mycket just nu. Förstår inte riktigt varför jag känner som jag gör just nu. Stör mig på det jag känner, för det är inte rätt. Det är inte jag. Det är inte så här jag vill vara. Men det är så jag är, så som jag är nu.

Vad kan jag göra för att ändra en känsla egentligen? Kan man göra något överhuvudtaget? Just känslor känns som något som man inte kan styra över faktiskt. Det är väl lite det som är grejen med känslor just att det är något man inte har någon makt över.

Döljer mina känslor så gott det går för mig själv. Döljer det genom att göra så mycket som möjligt och när jag inte gör något så sover jag. Kan faktiskt sova rätt bra utan att drömma allt för mycket nu. Sömnen har faktiskt blivit som en liten frizon. Skönt men farligt. Sover lätt för mycket för det.

Måste ta tag i allt, men när jag försöker så går allt fel. Vet inte hur jag ska göra för att det ska bli rätt. Som alltid när det är andra personer inblandade. Tycker det är så svårt att få allt så det blir rätt. Alla har sin egen uppfattning och drar sina egna slutsatser. Det blir så lätt så fel. Det får verkligen inte bli fel. Klarar inte det. Så jag sover eller fördriver tiden med något för att dölja mina tankar och känslan. Patetiskt värre.

Hur blev jag sån här? En sån som drar mig tillbaka. En sån som hellre tar ett steg bakåt än att försöker lösa problemen. Tar bara ett steg bakåt varje gång, drar på mig mer och mer. Patetiskt. Inser ju att det inte är ett sätt som löser problemen. Men vet inte hur jag ska göra. Väljer det enklaste sättet att slippa ta tag i jobbiga. Men någon gång behöver jag göra det. Hur blir det då?

Gör jag inget så kommer ju allt att förfall, det inser jag ju. Men frågan är om det inte är lättare än att ta tag i det. Har försökt, men förståelsen verkar inte finnas för vad jag menar. Får inte tillbaka det som jag skulle behöva för att fortsätta. Det blir bara fel. Lite sämre och sen tystnad. Denna jävla tystnad, finns det något värre?

Känner mig så otroligt patetisk. Det är helt sjukt alltihop, jag.

Fan.

Ett sms från 11 dec som säger allt. Allt det som då stämde. Allt det som då hade en betydelse. Allt det som bara är inget nu. För det är så mycket som inte är något nu. Det är så mycket som jag inte orkar sätta ord på sånt som blir inget. Det som är så mycket att ja inte ens orkar tänka på det. Det, det är inget. Men inget är mycket. Inget är jättemycket. Så mycket att det blir inget.

Allt är cirkulärt, men det mesta har en dold baksida. Baksidan som är så svår att se men som finns där och som sammanlänkar allt och sluter cirkeln. Alla kännslor, allting. Så när för mycket blir mer så blir det inget. När grännsen är nådd så börjar det om igen.

Kanske inte tycker om vissa personer på samma sätt längre. Kanske har saker förändrats för mycket. Ord har tappat sin betydelse på något sätt. Kanske inte för er, men för mig har de blivit tomma och betydelselösa. Kanske mitt fel, kanske bara så jag ser det. Men det är just det, jag ser det så. Vill inte att det ska vara så, men nu har det blivit det i alla fall.

Ju mer jag tänker på vissa saker desto dummare verkar det. Men samtidigt så kan jag inte tycka det fullt ut heller, för jag minns hur det påverkade mig, till något positivt. Trots det känns allt så dumt ibland. Men det har varit, inget som man kan påverka nu, så varför tänka på det?

Ändå är det något som jag tänker på så mycket, varför? För varje gång jag själv ställer mig frågan så kommer jag inte på något vettigt svar, ändå åter kommer tankarna ständigt.

Om alla bara visste vad jag tyckte om dem. Om alla bara visste vad jag kände för dem.. Skulle de göra likadant då? Kanske, kanske inte. Hoppas inte, hoppas…

Är jag bara blåögd? Inbillar jag mig bara saker?  Eller kan något av det vara sant?

Det enda som jag kan veta säkert är att jag aldrig kommer få veta. De kommer aldrig få veta.

För det är enklast så.

Har så svårt att tro på vissa saker. Måste verkligen ifrågasätta så mycket som möjligt. Varför?

Antagligen för att kunna avgöra hur fel jag gjort. Om jag handlat fel, om jag sagt fel, om jag trott fel, om jag trott på någon som jag inte borde osv osv. För det är fel jag letar hela tiden, felen som gör mig trygg. Men som jag samtidigt inte gillar. Allt beror på hur jag är just för stunden. Ständig förändring. Dharmas?

Ju sämre jag mår desto mer behöver jag ifrågasätt, ju fler fel behöver jag hitta. Destruktiv?

Dagen började så bra men… Känns inte så bra längre.

Ska nog somna till en ljudbok nu, helt otroligt hur bra det är.
Man somnar bra, och man sover skönt.
Kanske mest för att den döljer tystnaden.

Tystnaden som talar…

Snälla, jag har varit hemma i två timmar och håller på att bryta ihop totalt. Orkar bara inte med att vara här. Ser redan när jag är på väg hem att någon har varit inne i mitt rum, fönsterlamporna lyser inte. Frågar vem som varit inne i mitt rum, men ingen har naturligtvis varit där. Skulle väl varit en sak om bara de lampor som gick på strömknappen var släckta. Då skulle det ju bara varit någon som sträckt in handen vid dörren och släckt dem, fine det skulle jag kunna köpa. Men när lampan som går på timer och som står längst in i rummet är släckt, och det dessutom ”inte är någon” som varit inne i mitt rum, hmm. Stereon var också på, men den sätter på sig när det varit strömavbrott, som det tydligen varit. Men lampan… Var inte timern det var fel på heller utan någon har stängt av den med knappen på sladden. Fan vad jag stör mig på sånt…

Startade en tvätt när jag kom hem med, kan ju vara sköänt att ha nytvättade kläder när jag ska jobba imorn. Satte igång den så fort som möjligt nä jag kom hem så jag skulle kunna slänga in et i torktummlaren och kunna sova sen. Smart va? Bara den lilla detaljen att när jag ska slänga in de i torktummlaen så kommer min käre far och säger att den har visst gått sönder. Tack för att du sa det nu och inte när jag gick förbi dig med all tvätt. Så nu har jag nytvättade blöta kläder tills imorgon, jippi… Har bara en uppsättning med kläder också. Jaja vad gör man, vrir upp värmen för fullt på elementen på rummet och hänger kläderna där på. Tar säkert en timme till innan någon kommer och klagar på att det är för varmt. Men de kan väl gå in och sänka värmen imorn när jag är och jobbar då. Någon är ju i alla fall innen på mitt rum varje gång jag är hemmifrån, men ingen vågar erkänna. Nej, jag är inte bara paranoid, det är så.

Om någon av en händelse undrar vad jag önskar mig i 18års present så är det en lägenhet.Har redan planerat att mina kära föräldrar borde ha råd att betala hyran på 2000 och slippa betala något annat för mig. Har räknat ut att jag har en inkomst som jag skulle klara att leva på, bara jag slapp betala hyra. Men tvivlar på att de skulle gå med på detta. Ska bara fixa körkort förs, sen ska jag se till att flytta hemifrån så fort som möjligt. Får väl fixa ett till jobb eller något, men som det är just nu är det faktiskt ohållbart. Skulle bara min komunhaft en mer positiv syn till inakorderingsbidrag så skulle jag kunnat flytta imorn, men tyvärr är det inte så väl. Men som sagt: körkort, jobb och sen lägenhet. =)

Även om vissa, och jag med ibland, tycker min blogg är både neggativ och dålig (dålig är det väl bara jag som anser men ändå) så har jag haft 58 läsare hitils idag, och det ligger det på ungefär varje dag. Hm, förstår inte riktivt vad det är för folk som orkar läsa all skit men… Kul för er ;P
kan dessutom till lägga att jag bara berättat för två personer om min blogg, men ryckten sprids ju fort. Haha xD

Ta hand om er!

Känner mig så falsk just nu. Allt jag säger misstolkas och blir helt fel. Men jag orkar inte bry mig om det, jag låter alla tro att de har förstått allt helt rätt. Det är lättast så, orkar inte försöka förklara. Vet inte riktigt vad jag menar med allt heller. Skulle behöva någon som tolkade mig själ åt mig. Så att jag kunde veta vad som var rätt, så jag fick något att utgå från. Just nu känns allt bara så fel och så falskt.

Vill inte ha det så här, vill verkligen inte. Men ändå så gör jag inget åt det. Känner mig så svag just nu. Orkar inget fysiskt men det psykiska är i full gång. Hjärnan snurrar på som valigt, men orkar inte prata, orkar inte göra något. Sover och tänker. Testar vad jag orkar med jämna mellanrum och kommer fram till att det inte var så mycket. Sover lite till.

Är inte sjuk längre då det är inte det. Orkar bara inget, energin är slut. Inte blir det bättre av att jag i princip är nyvaken hela tiden, har problem med omvärlden för det mesta då.

Lovet kunde inte komma mer passande, eller kanske är det så opasssande som det bara går? Kanske skulle jag behövt släpa mig till skolan imorn. Bara för att göra något, bara för att komma bort från mitt ständiga sovande. Eller är det kanske just sova som jag behöver göra? Kanske försöker kroppen ta igen alla timmar av missad söm som den senaste månaden fört med sig?

Varför måste jag vara så trög tänkt för? Fan vad det är irriterande att komma på rätt kommentar alldeles för sent. Kommer ju på den alldeles perfekta kommentaren, när samtalsämnet är förbi, en vecka senare. Så otroligt störande det är. Måste trimma upp min hjärna på något sätt ;P