Så trött så trött, men ändå så pigg så pigg.
Just nu kan jag sova hur mycket som helst.
Eller jag kanske snarare sover normalt?

Kanske är det faktiskt nu som jag sover som man bör.
För nu kan jag sova när som helst,
men även vara vaken när jag vill.

Just nu känner jag som om jag är klar med allt för dagen vid 8.
har hänt flera dagar i rad att jag lagt mig i sängen och kollar på klockan,
den har då visat 21 fast jag trott att den var 23 minst.

Samma sak händer när jag vaknar till på morgonen,
är rädd för att jag snart ska behöva gå upp,
men då är klockan bara 3.

Hatar att göra det men ändå gör jag det gång på gång, gör mina föräldrar besvikna. Men jag måste, det är en del av livet, en del av min utveckling, ett nödvändigt steg för att bli självständig. Jag har på ett sätt redan haft en av de största kamperna med dem. Men egentligen var den för tidig. Jag kunde inte i det läget vara tillräckligt ärlig. Därför har mitt och mina förädrars förhållande byggts upp på massa lögner, lögner från mig.

Lögnerna var nödvändiga från början, men det är de inte nu längre. Men anledningen till att jag fortfarande använder dem är att att annars skulle jag behöva avslöja så mycket. Om det som varit om det jag gjort. Det är inget jag inte kan stå för, min handling klarar jag av att stå för. Det jag inte klarar av är att göra dem så besvikna, få dem att känna sig så misslyckade.

Har sett dem reagera på små saker som de kommit på, att se deras kraftiga reaktioner på något som varit så litet för mig. Hur skulle de då reagera om de fick veta allt? Skulle de ens klara det? Jag känner mig faktiskt tveksam, ser deras instabila sätt överallt.

Så hur gör man? Ska jag avslöja mig totalt, tala om allt och se vad som händer? Ett prolem är att jag inte kan tala om allt, för jag minns inte allt. Vissa saker förnekar jag så starkt för mig själv att jag inte vet om det hänt längre, eller i så fall hur. Ska jag berätta för dem så vill jag ju ha det så sanningsenligt som möjligt, inga feler lögner. Men jag känner knappt till sanningen själv, ett poblem. Ett alternativ är att slå sig fri från dem totalt och att aldrig berätta för dem. Kanske mår de bäst av att inte veta. För vad är egentligen poängen med att avslöja allt?

Föräldrar har en ganska otacksam uppgift egentligen, de ska agera som några slags testpersoner för sina barn. Men kanske är det just det som är deras uppgift förresten, att låta deras barna testa hur de ska gå tillväga i alla lägen så att de vet det sen när de möter problemen ute i världen

Jag vill slå mig fri från det sista som håller mig kvar hos dem. Som det är nu gör jag dem besvikna i varde steg jag drar, i varje andetag jag tar. Ser så tydligt på hur besvikna de blir, när de inte längre kan prata ner mig. När jag gång på gång har tänkt steget längre. Det gör rätt ont att se deras besvikelse, samtidigt som jag är så nöjd med att ligga före. En kombination som inte fungerar så bra…

”Föräldrar ska finnas för sina barn, men barn ska inte finnas för sina föräldrar”

Vad ska jag skriva när jag känner så mycket, känner så mycket så att inga ord räcker till, vad ska jag skriva då? Att intre skriva något, att lämna det tomt är lättast. Som ett bevis på något, men inget som blir fel. Tomheten lämnar ett tomrum som jag kan fylla när orden kommit ikapp. När ja kan formulera mig rätt igen.

Men tomheten kan även den misstolkas. Denna tomheten kan förvecklas med det toma som jag lämnar när jag inte känner något alls. En tomhet för inget och en tomhet för förmycket, så olikt men ändå så likt.

Har haft oflyt med allting idag. känns inte som om nåt varit på min sida.

Började med att jag vaknade klockan 6 och tänkte vad skönt att kunna somna om och sova en timme till. Sagt och gjort. Vaknade av alarmet på mobilen och såg att klockan var  tjugo över, shit bussen går ju 25. Upp kastar på mej kläder och tar med mig det som jag behöver. Kommer ut låser dörren går iväg ett par steg innan jag inser att det är ju mörkt ute och igår var det ljust. Tar upp mobilen och ser att klockan är 06:25 och inte 07:25. Borde kanske blivit glad över att jag fick en timma extra nu på morgonen och passa på att äta frukost för en gångs skull. Men nej, går in och är skit sur och halvsover i soffan den timman som är kvar tills bussen verkligen går.

Sen var klockan då 07:20 på riktigt och jag går upp till bussen, kallt som fan var det med. Bussen kommer, lika sen som vanigt, och jag går på. Sitter och lägger all min kraft på att hålla mig vaken. Får sen ett sms ”vart är du? bussen går nu”. Va fan. Bussen är försenad så pass att jag missar den andra bussen och befinner mig på ett ställe där jag inte heller kan gå av och ta den andra bussen från. Fan. Bara för att jävlas säger busschauffören glatt ”ursäkta att vi är lite sena” när jag går av. Jippi en halvtimme ute i kylan till.

När jag väl kommer till skolan måste jag förklara allt för in IQ-befriad lärare med. Varför hon nu ens ska bry sig när vi har en lektion som vi inte får något betyg i och som hälften av klassen ändå skolkar från…

Har sen svenska och märker att jag glömt boken hemma, fan. Ska läsa den 538 sidor långa Jane Eyre, kan tillägga att jag hatar att läsa och är riktigt trög på det med. Tänkta vara smart och ladda ner ljudboken men hittade den bara på engelska (någon som hittat den på svenska får gärna höra av sej).  Sen visade det sig att vi ska hålla på med detta i 6 veckor, med denna veckan inräcknat, minus en vecka för redovisning, minus en vecka för att skriva om den, minus att det nästan gått en vecka. Typ 20 dagar alltså, 538 sidor. Det blir 26 sidor per dag. Läser 10 sidor på 30 min, alltså ska jag läsa 2,5h per dag, totalt 50h. Har belönats med knapt 5h lektionstid till detta. Alltså ska jag under 20 dagar tillbringa 45h med att läsa. Jippi. Kollade runt lite bland olika bibliotek för att se om de hade någon ljudbok.Jodå, det skulle finnas. Åkte till bibblan men de hade ingen cdbok inte, nej det var på kassetband. Så nu ska jag tillbringa 22,5h med att lyssna på kassetband. Inte så lätt att göra det på busse…  Aja har i alla fall halverat bok tiden, alltid någo.

Förvirrade tankar, förvirrade stunder, förvirrade nätter, förvirrade dagar, förvirrade händelser, förvirrade omgivning.

Jag förstår inte och jag blir bara förvirrad när jag försöker förstå. Det är nog inte meningen att man ska förstå allt, men vet man allt så är man inte beroende av någon annan. Och att vara beroende av någon annan det är farligt. Jag vill inte vara beroende av någon. Visst, det ger så mycket, men det kostar ännu mer när man blir sviken. För sviken blir man jämt, ingen kan låta bli att svika. Medvetet eller omedvetet spelar ingen roll, det är ett svek och det kommer alltid.

Skriver mycket just nu, men kvalitén är inte något att tala om. Mina tankar håller ingen hög läsarkvalité men det är det jag behöver skriva om. Kanske är inte bloggen rätt ställe att skriva om detta på, men vad ska jag annars skriva om här? Tanken om bloggen var trotts allt att skriva om mina tankar, men inte på detta sättet. Inte på det här sättet, inte dessa oklara tankar. Men ändå…

”Fisken dör som missbrukare”

Men av vad?

Droger? Alkohol? Cigg? Träning? Vänner? Känslor? Personer? Energi? Pengar? Sex? Tid? Liv?

Rensade bland gamla sms häromnatten ”två destruktiva själar som tyr sig till varandra”…
Kanske är det så, jag är destruktiv. Ju mer jag tänker på det ju mer stämmer det. Finns mycket som jag gillar. Men använder gärna dessa saker mot mig själv. Vinklar dem lite så att de skadar mig istället. Gillar det bättre egentligen.

Varför förväntar sig alla alltid så mycket av mig? Varför kan jag aldrig få vara bra? Nej då alla ska ha så jävla höga förväntningar på mig och jag ska klara så otroligt mycket. Men när jag inte gör det, när jag inte orkar psykiskt… Det är det ingen som förstår, det är det ingen som ser. När jag väl orkar, när jag väl når upp till allas förväntningar, när jag väl är tillräckligt bra. Ja då, då blir ingen glad heller, för det är ju just detta som de förväntat sig av mig.

Men ingen tycks se min psykiska oförmåga, min psykiska gräns. Nej det enda de ser är det mest positiva i allt. Men det är en väldig liten del av mig som är positiv egentligen. Det är väldigt sällan som tillräckligt många saker är positiva för att jag ska lyckas. Men när de väl är det då är jag bra, då är inget svårt. Men hur ofta är det?

Visst jag kanske har förmågan att vara jätte bäst. Men jag orkar inte vara det så ofta. Det tar för mycket av mig, det skrämmer mig för mycket. Jag är inte redo att vara sån. Men jag vill att andra ska kunna vara nöjd med mig även när jag inte preserar som bäst. Men det jag presterar är alltid som bäst, jag skulle aldrig kunna göra det bättre, inte just då, inte med de förutsättningarna som jag hade just då. Jag gör alltid mitt bästa, men det är inte alltid att mitt bäst är bra, det är inte ens ofta att mitt bästa är i närheten av bra. Men det är alltid mitt bästa.

Varför kan ingen se det, varför kan ingen förstå det, varför, varför, varför?

Hörde denna låten på vägen hem, fan va mycket den väckte…
Boulevard Of Broken Dreams – Green Day

I walk a lonely road
The only one that I have ever known
Don’t know where it goes
But it’s home to me and I walk alone

I walk this empty street
On the Boulevard of Broken Dreams
Where the city sleeps
and I’m the only one and I walk alone

I walk alone
I walk alone

I walk alone
I walk a…

My shadow’s the only one that walks beside me
My shallow heart’s the only thing that’s beating
Sometimes I wish someone out there will find me
‘Til then I walk alone

Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah, Aaah-ah,
Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah

I’m walking down the line
That divides me somewhere in my mind
On the border line
Of the edge and where I walk alone

Read between the lines
What’s fucked up and everything’s alright
Check my vital signs
To know I’m still alive and I walk alone

I walk alone
I walk alone

I walk alone
I walk a…

My shadow’s the only one that walks beside me
My shallow heart’s the only thing that’s beating
Sometimes I wish someone out there will find me
‘Til then I walk alone

Ah-ah, Ah-ah, Ah-ah, Aaah-ah
Ah-ah, Ah-ah

I walk alone
I walk a…

I walk this empty street
On the Boulevard of Broken Dreams
Where the city sleeps
And I’m the only one and I walk a…

My shadow’s the only one that walks beside me
My shallow heart’s the only thing that’s beating
Sometimes I wish someone out there will find me
‘Til then I walk alone…

Helt otroligt vilket väder det varit idag! Sol, snö och minus grader. Lite väl många minus i morses kanske men va fan ;P

Lite komiskt att mina norrlandslängtande vänner valt att åka upp till norrland just denna helg när det faktiskt är lite vinter kännsla här. Men men antar att det är mycket bättre där uppe ändå.