Herre gud man kan undra vad det är för märklig smitta jag drabbats av.
Jag är glad, sitter ju och småler mest hela tiden.
Hehe, kan verkligen inte sluta heller.

Glad, glad, glad.

Har dessutom en väldig lust till att plugga för tillfället.
När hade jag det sist?
Med vårat slappa schema märker man ju inte ens av att man går i skolan knappt.

Glad, glad, glad.

Kanske är det att våren gör sig påmind?
Kanske är det den fina körturen förut?
Kanske är det den hela skoldagen?
Kanske är det kombinationen?
Inte för att det spelar någon roll,
för vet ni?

Jag är glad =)

Det finns en viktig sak till i detta har jag upptäckt nu.
Lika viktigt som det är att man ger och inte bara tar,
lika viktigt är det att låta någon annan ge en något tillbaka.
För det fungerar inte om man bara får, och aldrig får ge.

Man, eller i alla fall jag behöver känna att jag får ge,
att jag kan få göra något för någon annan,
att jag och det jag gör verkligen betyder något för någon annan.

Jag vill inte beöva be om ett godkännande innan jag ger något,
jag vill att det ska vara en naturlig sak som kan komma när det passar.
Vill inta ett allt runt omkring ska behöva stämma för att jag ska få ge,
för då vill jag inte ta heller.

Får en känsla av att något är fel.
Att något inte riktigt är som det ser ut som.
Det finns något mer.
Annars försvinner man inte så.

Kan bara göra en sak,
och gör det.

Jag väntar

Hela jag är så frånvarande.
Ingenting händer som jag måste/vill bry mig om,
inget att fokusera på inget att kämpa för.

Jag blir frånvarande då.
Avstängd från allt
Förväntar mig att alla ska förstå
Fast ingen får veta

Förväntar mig att alla ska finnas för mig
Men ingen får veta att jag behöver den.

Jag tassar runt försiktigt.
Vill vara alla till lags.
Glömmer bort mig själv.
För det är alla andra som är viktiga.

Men när ingen förstår mitt tassande.
När ingen ser hur jag anstränger mig.
Då försvinner jag bara.
Tassande personer syns inte.

Hur blev jag så här?
Varför blev jag så här?
När blev jag så här?

Öppna ögonen och se mig för den jag är, inte för den du tror att jag är.
Snälla gör det, orkar inte leva upp till förväntningar.
Vill inte, men gör mitt bästa för det ändå.

”Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är”

Jag är inte den du tror.
Förstå det.
Du har gjort en bild av mig som du vägrar släppa.
Men den visar så fel så fel.
Snälla öppna ögonen och våga se mig.
Våga se alla fel och brister.
För jag kan inte vara den du vill,
om du inte ser mig.

”Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är”

Bloggar är ett ganska märkligt syndrom. Folk skriver massa saker om sig själva, jag är inget undantag, som de inte vill att någon egentligen ska veta. Men istället för att berätta det för sina nära och kära så skriver man ner det på en blogg. Mycket klokt, istället för att anförtro en eller ett par om sina saker så skriver man det så att hela världen kan se det. Verkar ju begåvat.

Självklart finns det de som har tänkt vara anonyma om vem de är på sina bloggar, jag är inget undantag. Men så sakta så börjar en trygghet växa fram med bloggen och man börjar släppa på de hårda reglerna om hur mycket man ska skriva om sig själv på bloggen. Plötsligt slinker detalj efter detalj ut, förmodligen helt utan att bloggaren själv märker det.

Vem skriver dessutom en blogg som ingen får veta om? Nä just det, inte speciellt många. Så man avslögar bloggen för ett par personer som man tror inte kommer säga något till någon annan om den, jag är inget undantag. Men allt sprider sig och plötsligt vet ganska många om bloggen. Denna lilla blogg som man bara skulle ha för sig själv och vara helt anonym på.

Så då skaffar man sig en ny blogg och börjar om från början. Bara sånt som ingen vet, helt anonym, ett fåtal får veta, för många vet, ny blogg… osv osv osv. Här är jag dock ett undantag.

Jag anser att alla ni som lyckats hitta min blogg ska få läsa den. Gör det, hittar ni något intressan så säg till. Lämna ett litet märke om ni vet vem jag är, gör det gärna annars med. Min blogg har blivit förstor, känner verkligen så. Har haft 69 läsare hittils idag. Men något måste det ju finnas på bloggen som gör att alla ni läser den, även om jag inte förstår vad det är…

Det blir bara så liksom,
när inte de rätts orden finns då kommer det bara massa onödiga ord,
ord om något helt annat.
För något måste komma ur mig.
Sen vad det är spelar egentligen inte så stor roll.
Men jag ska försöka sluta med det,
en ganska dum ovana som jag har.

Men jag ska bätta mig.

Man kan inte riktigt blunda för en vän eller hur.
Men vad gör man när man upptäcker att ens vän har precis de saker som man inte kan hantera med sig själv?
Jag blundar ju för de grejerna själv, men jag kan inte blunda för en vän.
Det är skillnad på mig och mina vänner.
Men vad ska jag göra åt det?

Tänkte att jag skulle bloggat när ja kom hem förut.

rubrik:
text: Jag är glad

Men han knappt komma hem innan känslan var borta, känns mer som

rubrik:
text: Jag är inte glad

Så det fick bli en :/ rubrik.

Logiskt va?