Andas men känner ingen luft. Tar ett djupt andetag, känner att luften gör sin verkan, men känner den inte. Känner inte att jag andas alls, men gör det.

Gör det som jag inte borde göra. Men det är lättast. Det gör alla andra nöjda. Fast ingen kommer någonsin tacka mig för det jag gör, för de som jag gör det för ser inte. De vet inte hur mycket jag anstränger mig för att undvika bråk. De ser inte det. Det enda de ser ät när jag misslyckas, när jag inte lyckas undvika det längre. Tänk om de kunde se allt det andra med…

Musiken får ta det som ingen annan kan ta just nu.

Vad ska man göra när ingen vill lyssna. När den man behöver prata med bara går till försvar hela tiden och fullständigt struntar i vad man säger, eller börjar gråta och tala om hur dålig den är, ber om ursäkt för hur dålig den är osv osv. Kan någon seriöst tro att man kan lösa något genom att använda sig av ett sådant beteende? Varför måste det alltid vara jag som ska vara mogen i alla konflikter?

Jag blir ju bara själv drabbad av alla mina känslor som jag får av allt, av alla uppfattningar som jag har. Det är följden som blir när ingen vill lyssna. Lätt att inte ta på sig för mycket då. Skit lätt att prata om vad man tycker, när personen vägrar lyssna.

Hat, hat, hat

Musik, musik, musik

Och nej, det är inte om dej…

När jag verkligen är glad, när jag verkligen vill vara glad. Då sätter omvärlden sig på tvären. Allt som kan jävlas gör det verkligen.
Är det verkligen så kul?
Kan ingen glädjas med mig?
Kan ingen låta mig få vara glad?

Nejdå det är ju jobbigt när jag är glad för då vill jag ju göra saker. Då har jag massor med energi som jag kan lägga på årecis vad som hellst. För allt är verkligen kul.  Jag vill vara så, jag gillar att vara sån. Gillar att störa mig på all min energi och vilja, ganska trevligt störningsmoment faktiskt!

Men varför kan jag inte få vara glad? Varför måste det finnas de som hela tiden motarbetar mig? Vad vinner de på det? Nåt måste det väl vara för annars borde de väl inte göra det eller? Är inte tillräckligt stark för att stå emot det. Faktum är att när jag är som gladast så är jag även som svagast.

Äh, får inte ner de orden som jag vill, jag ger upp.

Men jag vill vara glad, så snälla låt mig vara det

Att man aldrig kan lära sig att planera saker i tid…
Nu sitter jag åter igen en natt och pluggar till ett prov för nästa dag.
Hur svårt kan det vara att ha lite fram förhållning och göra det tidigare?

Å andra sidan verkar det ju fingera rätt bra att göra så här.
Även om det egentligen inte är så bra kanske.

Klarar inte av att skriva det jag vill just nu så då känns det mycket bättre att inte skriva någonting alls. Det är ju bättre att ha hopp om att det kanske kommer något vettigt på bloggen, än att det publiceras massa onödiga inlägg om inget alls… Det anser i alla fall jag, och efter som det är min blogg så får jag bestämma.

Ta hand om er.

Ibland kan jag undra vad det är som gör att folk verkligen står ut med mig.
Tror verkligen inte att jag skulle klara av att ha en person som mig själv i min närhet.

Men ni är ju så bra så ni kanske klarar det.
Tack alla för att ni finns.
Ni betyder massor!

Kan verkligen inte sova.
Kom hem rätt tidigt ikväll.
Va nog lika bra, jobbet väntar kl 10 så…
Var verkligen trött när jag kom hem
och gick och la mig men sen helt plötsligt var jag klar vaken,
och det har hållit i sig…
I fem timmar nu.

Kan verkligen inte sova,
hela jag är piggare än jag varit på länge.
Så vad gör man du?
Räknar matte någon timma.
Pluggar lite samhäll.
Rullar tummarna.
Byter var och rullar lite åt andra hållet med.
Smsar.

Hm sms ja…
Förstår att du menar det just nu.
Men ta det någon annan gång.
I ett nyktrare tillstånd,
så ska jag fundera på att tro på det.
Eller förresten, det är nog bara jag som övertolkar det.

Kan fortfarande inte sova.
Fan vad tröttsamt det är.
Var tvungen att starta datorn igen,
finns inte så mycket annat att göra nu…

Förövrigt är det knappt 7h kvar tills jag börjar jobba,
skulle ju vara skönt att kunna sova något innan dess.
Kanske lika bra att låta bli, vad vet jag….

Det var kul att se er allihop igen förresten.
Var ett bra tags sen sen sist känns det som.
Fast det kanske det inte var?
Hm kommer inte ihåg riktigt…
Men det var kul att se er som sagt.

Blir ett mycket meningslöst inlägg det här,
men i brist på annat att göra så…

03:18 det är ju också ett klockslag…

Tänkte bara meddela att det är vår nu.
Inget som går att ifrågasätta, det är bara så.
Satt ute idag och drack kaffe
och hörde alla ungar från skolan som spelade fotboll på deras rast.
Det sker bara på våren.

Innan våren kommer så får ingen vara på fotbollsplanen
Då kommer Leffe, den arga vaktmästaren och skäller på en.
Han får ganska många meter löpträning varje åt när han ska hålla alla borta från planen.
Jag minns hur alla smög sig dit utan att han eller någon lärare såg.
Hur någon fick med sig en boll.

Allt brukade gå bra tills det första målet kom.
Då glömde alla av att man skulle vara tyst.
Leffe kom springandes och alla sprang åt olika håll.
Han han aldrig ikapp någon.
Han lyckades aldrig fokusera på en utan skulle springa på alla,
och blev lika chockad varje gång när alla sprang åt olika håll.
Vad kul vi hade åt honom.
Vår vaktmästare som försökte skydda fotbollsplanen från att bli en lerpöl.
Hehe det är minnen det.
Vårminnen som gör mig glad.
Det är vår nu, bara för er att inse.

Det finns vissa saker som jag bara inte vill att mina vänner ska göra. Det är väl normalt. Grejen är bara att det är saker som gör dem lyckliga. Förmodligen saker som gör dem näst intill så lyckliga som de kan vara. Men ändå vill jag inte att de ska göra det. Vet inte varför. Men det är något som hugger i mig när jag hör om vissa saker. Trots att jag ser hur de strålar när de pratar om det så hugger det i mig. Det gör ont, så fruktansvärt ont att ja ofta måste hålla tillbaka tårarna så mycket jag bara orkar.

Vet inte varför det blir så. Vet inte vad det är som gör att jag reagerar så på vissa saker men inte på andra.
Men det gör att jag känner mig falsk. Vill inte det, vill verkligen inte.

Ni som ser allt, ser ni detta också? Är det därför ni försvinner från mig då och då? Är det för att jag visar detta?

Men jag vill att ni ska vara lyckliga, jag vill verkligen det. Jag vill inte känna som jag gör. Vill inte reagera så här. Men jag kan inte styra över det, det blir bara så ändå.

Tror mig se hur mycket det förstör mellan oss. Vilken enorm skada det gör. Hur vi sakta men säkert glider isär. Längre och lägre isär allt eftersom tiden går.

Bara för att jag har mina jävla känslor.