Orkar inte finnas, orkar inte vara. Orkar inte lyssna, orkar inte prata. Orkar inte svara, orkar inte mer…
 
När man tappat lusten att andas
 
Varför skynda på när den tiden snart är här ändå
 
Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå
 
Hon är inte som oss andra,
hennes lögner de är sanna.
 
Vart är alla människor jag hade en gång,
vart är alla vänner som var här en gång.
 
tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn,
för att bjuda de skeppsbrutna på.
 
Ser du mörkret i mitt hjärta, ser du mörkret i min själ.
Jag gråter utan tårar och jag hatar utan själ.
Min smärta är begraven för att alltid glömas bort
 
Jag brinner av en längtan men den lågan är för svag

Jag hör, tänker, reagerar, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, bryterihop.
………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Jag orkar inte med detta komplicerade ångestfulla livet mer. Varför utsätter jag mig för detta gång på gång? Förstår inte varför jag inte bara tar tag i saker och gör det jag ska så jag slipper samla på mig all ångest som bara växer och växer. Blir så trött på mig själv varje gång ångestattaken lättar och insikten kommer tillbaka, men ändå gör jag inget åt saken.
 
När jag väl tar tag i saker så är det alltid något annat som rasar, något nytt som dycker upp. Aldrig finns det tillräckligt mycket energi för att ta tag i ett problem och lösa det samtidigt som man har koll på allt annat. Tappar det andra, så när en sak äntligen är löst så har jag tio nya saker att ta i tu med.
 
Kanske hade detta varit rena drömmen om man var på topp, det händer ständigt saker i ens närhet och man har alltid något på gång. Men just nu är det bara så fel. Ingenting är vad det borde vara. Alla dessa ångestfylda timmar, de dödar mig, sakta men säkert.

”Jag tror inte det blir något mer jobb för dig efter den här månaden, vi måste ju använda oss av de fastanstälda i förstahand…. Tyvärr…”
 
Vad menar han idag då?
Att han vill att jag ska jobba kvar egentligen?
Att han är missnöjd med sin fasta personal?
Att han bara försöker vara trevlig?

”Hur går det att sova när du kommer hem”

”Nja det går väl inte så bra”

”Tänka på pengarna”

 
 
Vad menar han?
 
Att jag ska tänka på pengarna så jag somnar gott?
Att jag missköter mitt jobb?
Att han är missnöjd med mej
Att jag måste sova mer för att kunna göra bra ifrån mej?
 
Jo jag vet, men hur gör man för att sova tillräckligt mycket?
Vaknar efter ett par timmar och kan inte somna om och så blir jag trött när jag ska till jobbet.
Undra vad han skulle säga om han visste hur svårt jag har det med min söm,
undra om han skulle vilja att jag jobbade då?
Bäst han inte vet.
 
Vill inte behöva han ångest över mina sömnproblem eller mitt jobb. Finns så mycket ångest ändå i mig.
 
Om de visst hur mycket jag ansträngde mig för att verka pigg och positiv, undra hur de skulle reagera då. Tänk om de fick se mig nu
Usch hemska tanke!