”Ibland så blundar jag för det jag ser, just för att jag verkligen inte vill se det”
 
Jag ljuger heldre för mig själv än ser vissa saker. Men ibland blir det så uppenbart att till och med inte ens jag kan se förbi det. Blir så besviken så jag inte ens finner ord.
 
Varför just nu?! Just nu när tiden inte räcker till som det är ändå. Nu när det är ett helvete att somna för att jag vet att jag har så mycket att göra när jag vaknar.
 
Ja just då ska det slå till…och jag kan inte blunda.
 
Jag kan inte välja något annat än att ta tag i det, NU! Inte om en timme inte om en kvart, utan NU! Allt det andra som varit så viktigt blir helt plötsligt helt obetydligt. Det är detta jag måste ta tag i och det är NU!
 
NU! Har redan passerat. Men inte ens nu, ett antal timmar senare, när allt annat viktigt för dagen har  varit avklarat en längretid kan jag släppa det helt. Nej, det är snarare nu som det kommer fram som tydligast. Det är nu som jag inser vad som har hänt, och vilka följder det kan få. Men fortfarande, hur jag än vänder och vrider på det, så kan jag faktiskt inte förstå hur jag blev inblandad. 
 
Detta kanske är följden som kommer efter att man har blundat för länge

Jag trodde jag glömt hur det var,
hur det känns
hur det är. 
 
Men ack så fel jag hade
 

Dumma lilla flicka

dumma dumma lilla flicka

när ska du förstå?
 
Det är sån här du är! 
 

 
Tänk att så lite kan göra att man kommer tillbaka,
Börjar sakna, minnas och sörja

Det finns så många ärr, de som är en del av mig

Finns ingen stolthet över att de är gjorda men det är en stolthet att ha dem

De är en del av mig som jag inte skulle vilja välja bort
Varje ärr var så noga planerat

De har sin plats och sin betydelse

De har blivit en symbol för att jag har gått vidare

En stolt symbol som jag bär varje dag.

Men så kommer ett helt oväntat ärr

Ett jävla brännmärke och jag kommer helt ur balans

Just som de gamla ärren börjar träda fram så som de gör varje vår

Då kommer detta brännmärke och förstör