”Det blir nog bra” I helvete heller att det blir. Men det är det snabbaste sättet som finns att få mig tyst. För jag vet att när repliken kommer spelar det inte längre någon roll vad man säger, den andra kommer inte ändra sig, den har redan gett upp. Då finns det inte längre något som biter. Men jag hatar uttrycket set är så fult, så meningslöst. Som om man vill att den andra ska förstå hur det är, en tyck stnd om mig- stämpel…

En del saker säger man inte till sina vänner. Vissa saker kommer bara inte utanför familjen. Konstigt, men helt plötsligt är alla så eniga…

Mitt liv är indelat i olika liv, kanske är det fel ord, men det avspeglar rätt sak. När ett nytt liv tas vid så avslutas ett annat, viss likhet finns men mönstret är nytt. Ibland pågår flera liv samtidigt, eller i alla fall överlappar de varandra. Vissa tillfällen saknas det liv, andra gånger existerar för mycket. Viljan till det varierar, men det fortsätter. Varför är det ingen som vet, speciellt inte jag.
 
Blir ofta frustrerad på att personer inte förstår mig. Känner mig sviken av personer som jag känt tillhörighet med innan, för att de plötsligt inte längre tycks förstå mig. Men det är klart att det inte är så lätt när jag ständigt förändras, vänder ut och n på mig själv och blir en helt annan person. Helt annan… Så många gånger, men ändå har jag inte hittat mig själv än.
 
Följa strömen, gå mot den. Vara normal eller onormal. Prestera det bästa, eller det sämsta. Vilja fortsätta, önska ett slut.

Målen har varit olika i alla dessa delar. Men mål har alltid funnits. Sen att inte utomstående har förstått dem är en helt annan sak. Jag behöver något att leva efter, eller kanske för? 
 
Mitt i detta virrevarv tycker jag ändå att jag står helt stilla. Jag märker inte att jag förändras. Inte förrän jag tittar tillbaka, inte förän jag minns hur det var då. Detta året har nog varit ett av de märkligaste hittils. På något sätt så har jag kommit in i samhället, lyckats en bit. Jag är någon, i alla fall ibland.  Men på vilken bekostnad?
 
Blir rädd när jag inser hur mycket jag inte minns. Är det glömt, biarbetat eller förträngt? Visst har jag minnen, men inte alls så många som jag borde ha. Tappar dessutom allt mer, gränsen för vad jag minns tydligt kommer allt närmare. Små fragment lämnas, men annars så försvinner allt. Varför?
 
På något sätt så vill jag ändå minnas. Det är ju trots allt stora delar av mig, och mitt liv. Allt måste inte vara detaljerat men något minne borde ändå finnas kvar. Det känns verkligen som om hjärnan har blivit deletad, allt är borta. Inte ens ett år tillbaka minns jag utan att jag blir påmind. Skrämmande

För mycket av mycket och för lite av lite, det är nog så det är faktiskt.
Balansen saknas, orytm skapas.
Andras förklaringar på varför det är så, deras tro om att veta, så patetiska.
Men de försöker i alla fall, även om de har så fel så fel