Vem förstår och vem går att lita på?
 
Vem vet hur det är, men ändå vill lyssna?
 
Vem kan kommentera, men inte säga fel?
 
Vem är det jag söker?
 
Blir tydligare dag för dag, timme för timme. Ju mer erat liv får upplevas som mitt, desto längre ifrån varandra kommer vi. Då försvinner viljan att veta, för ni vet. 
 
Kanske borde jag bara tacka för det jag fått tidigare och vara nöjd.

Det är inte livet som leker, det är döden.

Har börjat drömma så konstigt igen, trodde det var över. Ser, hör eller känner inget. Minns inte vad det handlade om. Men känslan när jag vaknar känner jag, jag hör mig själv skrika och jag känner smaken av blod. Något har varit i min hjärna och skrämt mig, men jag vet inte vad. Känner paniken komma varje gång jag ska gå och lägga mig. Jag är rädd för att vakna, rädd för att väckas av mitt skrik, mina tårar, min panik…

Förlåt om jag inte orkar le, har något tålamod eller är speciellt trevlig, men jag orkar inte.

Så sitter man här ännu en gång, med ångesten som fyller kroppen och letar efter anledningen. Som vanlig så är det inte bara en anledning, det är massor tiotals, hundratals eller kanske rent av tusentals? Analyserar och funderar över mina beslut, fastnar i cirkeln. En cirkel som fort förvandlas till en spiral, den som suger mig neråt.
 
Det är helt enkelt för mycket av allt. Min vilja att prestera och verkligheten går inte hand i hand, händerna fumlar som i mörker. Allt blir tafatt och målet uppnås aldrig.

Har ingen motivation till skolan, samtidigt som jag vill ta den högst seriöst. Blir passiv på lektionerna och störs av den minsta lilla grejen, allt måste anpassas efter mig för att jag inte ska tappa fokus.
Projektarbetet går jättebra så länge jag vill, men även detta ska vara på mina villkor för att det ska fungera. Jag vill kunna pausa allt och fortsätta igen nät jag känner för det.

Arbetsuppgifterna som inte blir gjorda i skolan ska göras hemma, och det brukar ju gå så lätt. Nu tar det bara stopp. Böckerna ligget uppslagna på skrivbordet och dokumenten är ständigt öppna på datorn, men jag kan inte förmå mig själv till att avsluta dem.

Allas jävla förhållanden!
Tänker inte skriva vad jag anser om vissas förhållanden med respekt mot dem, men för tillfället så finns de minst 4st förhållanden som jag ifrågasätter starkt. Men ibland kan man undra hur folk tänker. Deras handlande får mig dessutom att ännu mindre vilja ha ett seriöst förhållande. Det funkar inte för mig, och tyvärr inte heller för er.

Ibland blir det bara för mycket av allt, som nu. Visst gillar jag det, men inte när det blir FÖR mycket, mycket är perfekt. Gränsen är dock hårfin mellan lagom och för mycket. Kanske lyckas jag hitta den perfekta balansen någon gång i mitt liv, men helt ärligt så tror jag inte det. Förhoppningsvis så kommer jag att lära mig hantera det bättre, men att klara av att ligga kvar i det perfekta, nej skulle inte tro det.

Kanske händer det för lite här, kanske är det därför jag inte trivs. Kanske har vi inget mer kvar att ge varandra. Eller så är det bara ett naturligt steg i utvecklingen.
 
Men varför kan jag aldrig trivas med att vara hemma? Varför ska det sätndigt bli bråk och tjafs.

Varför blir jag så här när jag är här`?