När läpparna ler gråter själen.
Tårarna får bara rinna på ögats baksida.
Ingen ska få se, ingen ska få veta.

Nätterna när sömnen förbjuds,
just för att det gör för ont att vakna.
Tröttheten som kommer på dagen döljer bäst.
Ingen ska få se, ingen ska få veta.

Alla minnen som besöker
Bilder, dofter, kännslor…
Allt dycker upp igen.
Sliter på det trasiga.
Mattar ut det som redan tidigare givit upp.

Räddslan att återvända.
Längtan att återvända.

Saknaden av de som såg,
såg det ingen som skulle se.
Saknad av de som fanns,
fanns för den som inget gav.

Vad ska jag göra för att någon ska se, för att någon ska vilja bry sig? Ledsen men jag klarar inte detta själv, det har tagit över mig. Jag lät det gå förlångt.