Ångest!

Känns som om jag bara inte orkar mer nu, men vad det är som jag inte orkar vet jag inte. Det är bara tomt, men ändå så fullt. Så mycket men ändå så lite. Vill att någons ska förstå men orkar inte berätta. Vill inte vara ensam men orkar inte med andra. Tystnaden skrämmer men ljuden ger mig panik.

Vill lägga mig ner på golvet och gråta, men inga tårar kommer. Ångesten växer sig så stark. Den ta över mig nu.

Vill försvinna

vill kunna få sväva på rosa moln med guldkant. Bort med de svarta, fram med något annat.

Hjärnan har låst sig, den hittar ingen utväg. Jag är inte jag längre. Jag är det. Det som inte går att deffinera, det okända jaget.

Jag vil sova men drömmarna håller mig vaken. De förstör min sömn och sitter kvar i det vakna.

Ord, meningar, löften, svek, känslor allt kommer upp nu.

Vart ska jag ta vägen?

jag vill fly, så mycket som lockar. Jag vet vart jag har mina flyktvägar, men orkar inte gå till dem. De skämmer mig. Insikten att jag ens tänker på dem får mig att känna mig dålig, helt värdelös.

Allt rasar samman, får jag följa med i det totala förfallet, eller ska jag bli lämnad kvar i det ensamma mörka kalla?

Vart ska jag finna kraften att fortsätta? Vet att den alltid kommer tillbaka, iallafall har den alltid gjort det hittills. Men tänk om det inte blir så denna gången. Tänk om jag tog slut på kraften förra gången. Kommer jag li kvar i detta nu. Det skrämmer men tanken går ändå inte att undvika.