hemma igen efter mitt lilla äventyr.
Kul var det, skulle varit bättre om jag varit där själv men nu var det inte så tyvärr.
Så skönt att fly från vardagen.
Så skönt att fly från alla som vet vem är (nästan iaf).
Så sköt att bara kunna vara sig själv och bli accepterad för det.
Så skönt att göra något som man verkligen vill.
Ingen sömn som behövdes, bara hög på livet. Hög av glädjen att få ha kul dygnet runt. Då blir man inte trött, då känner man inte att man vill sova bort hela dagarna. Nej, då känns det jobbigt att sova.
Allt kanske inte gick så bra resultatmässigt, men vad spelar det för någon roll när man haft det bra? Det är inte svårt att förstå de som lägger ut åtskilliga tusenlappar vid varje tävling för att komma iväg på något sånt här. Åhh vill tillbaka!
Allt var så bra, tills de sista timmarna på hemresan, när verkligheten kom ikapp igen. När jag insåg att allt skulle återgå till att vara som det var innan vi åkte. Allt det positiva som jag fått uppleva skulle inte göra min vardag bättre. Tröttheten kom som ett slag i ansiktet. Ville gå ur, ville återvända. Ångest, sån jävla ångest. sittandes i en lastbil, jippi typ…
