Det är ett steg in i vuxen världen.Skulle jag klara det så skulle ja hamna där. Men jag vet inte om jag vill dit. känner inte att jag är redo än. Skulle klara uppgiften om jag bara ville. Men vet helt ärligt inte om jag vågar. Tar jag steget fram nu så kommer jag inte kunna backa sen.
.
Vågar jag?

Duscha duscha duscha och sen ett varmt bad med.
Tänk om det skulle gå att tvätta bort allt man kände.
Tänk om det bara skulle försvinna om man duschade.

.

Men det gör det inte, tro mig.

Har försökt idag, men det hjälper verkligen inte.

Eller jo, lite, stunden i duschen hjälper det, men inte i badet.

Det är för stillsamt att bada, det händer inget.

Men när man duschar så kan man fokusera på varje droppe vatten som rinner ner.

Det finns ständigt något att ställa in hjärnan att tänka på.

.

Det funkar helt tiden, fram till dess att du går ur duschen.

Med båda fötterna utanför så har man lämmnat frizonen.

Allt återvänder genast.

.

Jag vill att allt ska försvinna ner med vattnet i golvbrunnen.

Allt ska bort, men hur lyckas man?

Det tar på krafterna att leva med energitjuvar.
Om man inte har någon kraft kvar så slipper man känna något.
Men de gånger som energin åter kommer till ens kropp,
de gånger gör det oerhört ont när energitjuvarna kommer fram.

.

Jag ser inte vad jag gör för fel,
jag ser bara att de tycker att jag gör fel.
Jag får aldrig veta, hur mycket jag än ber.
De vill inte ge mig ett svar.
Kanske har de inget?
Kanske är det bara lättast för dem att utlösa allt på mig.

.

Jag vill få leva med den enrgin som jag får,
jag vill själv kunna vara den som är skyldig till att den försvinner.
Jag vill kunna förstå anledningen till det som tar den.

.

Jag vill ha kontroll, jag behöver kontroll.
Försök inte kontrilera mig för då förintar du mig.

.

Jag kansek har ett starkt kontrollbehov,
men är det så hemskt att låta mig ha det?
Kan inte jag få ha det iallfall till en början,
tills jag känner mig trygg nog att släppa den?

.

För det är kontrollen som ger mig tryggheten.
Det är då jag vet hur allt ska bli.
Det är då som jag vågar slappna av,
för att jag vet att inget oförusett kommer ske.

.

Men när två kontrollfreaks möter varadra…
Då blir det inte bra på något sätt.
Jag känner mig överkörd och osäker.
Helt plötsligt har allt förvandlats till något oförutsägbart.

.

Obekvämt, osäkert och jobbigt.
Något jat absolut inte gillar.
Syns det inte?
Eller struntar den andras kontrollbehöv i det?
Är det ett sätt för den andra att känna att den har makten?

.

Jag vill kunna få känna att jag har kontroll.
Jag mår bra av det.
I alla fall så känns det så.
Du har säkert en massa åsikter om detta,
men detta är min.

Världen och jag är  inte komparabla.
Jag litar inte på någon fullt ut
Världen blir en falsk plats när man inte orkar

kroppen säger emot,men jag lyssnar inte,
Vi passar inte ihop.
Samarbetet är brutet.

- På ett sätt är det inte riktigt som det var, men på ett annat sätt är det inte heller som det var, men bättre. och vad det är det vet vi inte, men det lär vi få se. Det är nämligen så, att den som lever får se… under tiden gäller det att gilla läget och jobba framåt. Se lösningar, inte problem Carpe Diem länge leve kungen

- Jag försöker jag lovar dig, men det suger. Jag hatar situationen som jag hamnat i och jag hatar att inte folk ser hur jag anstränger mig och dessutom tar sig friheten att klaga på att jag inte gör något.
Jag har aldrig varit den lilla flickan som håller tyst och ler, men jag är på väg att bli det.
Leendet är ångesten i sin råaste form. Men omgivningen blir nöjd av det.

- Du är en bra tjej X.
Men se inte allt så negativt. Vet att du av olika skäl gör det, men försök se saker positivt
Kram

-Skönt att du blivit positiv men det betyder inte att alla blir det

–Tystnad–

Livet leker, när man är leksugen.
Men hur blir det annars?

A

Hur blir det när man är fullt seriös,
men omgivningen bara skrattar åt en.

A

Jag är jag,
lek inte med mig när jag inte vill.

A

Inkräkta inte på mig,
när jag inte vill ha mig i närheten av något

X

Starta inget och dra in mig,
utan att fullfölja det.

X

Säg inte en sak,
och ändra dig i siste sekund.

ZX

Driv inte med mig,
för att skydda dig själv.

Y

Jag är jag,
du är du,
kom ihåg det.

AXYZ

Ångest!

Känns som om jag bara inte orkar mer nu, men vad det är som jag inte orkar vet jag inte. Det är bara tomt, men ändå så fullt. Så mycket men ändå så lite. Vill att någons ska förstå men orkar inte berätta. Vill inte vara ensam men orkar inte med andra. Tystnaden skrämmer men ljuden ger mig panik.

Vill lägga mig ner på golvet och gråta, men inga tårar kommer. Ångesten växer sig så stark. Den ta över mig nu.

Vill försvinna

vill kunna få sväva på rosa moln med guldkant. Bort med de svarta, fram med något annat.

Hjärnan har låst sig, den hittar ingen utväg. Jag är inte jag längre. Jag är det. Det som inte går att deffinera, det okända jaget.

Jag vil sova men drömmarna håller mig vaken. De förstör min sömn och sitter kvar i det vakna.

Ord, meningar, löften, svek, känslor allt kommer upp nu.

Vart ska jag ta vägen?

jag vill fly, så mycket som lockar. Jag vet vart jag har mina flyktvägar, men orkar inte gå till dem. De skämmer mig. Insikten att jag ens tänker på dem får mig att känna mig dålig, helt värdelös.

Allt rasar samman, får jag följa med i det totala förfallet, eller ska jag bli lämnad kvar i det ensamma mörka kalla?

Vart ska jag finna kraften att fortsätta? Vet att den alltid kommer tillbaka, iallafall har den alltid gjort det hittills. Men tänk om det inte blir så denna gången. Tänk om jag tog slut på kraften förra gången. Kommer jag li kvar i detta nu. Det skrämmer men tanken går ändå inte att undvika.

Ätligheten är så viktig för mig, att personer i min omgivning är raka mot mig.

Kräver inte att få veta allt jämt, men jag vill ha svar. Även om det bara blir att du inte orkar, inte kan, inte vill. Bara jag får veta.

Att löften som sägs faktiskt hålls. Även om man sagt det i ett ögonblick när allt varit bra, både för mig och er. Men lovar man något så ska man hålla det.

Alla ord, alla löften, de värker i min hjärna nu. Hur kunde jag tro på det…

Menar inte att någon sviker, bara trött på att inte våga inse saker förrän det är försent. Att jag inte skyddar mig själv från det.

hemma igen efter mitt lilla äventyr.

Kul var det, skulle varit bättre om  jag varit där själv men nu var det inte så tyvärr.

Så skönt att fly från vardagen.
Så skönt att fly från alla som vet vem är (nästan iaf).
Så sköt att bara kunna vara sig själv och bli accepterad för det.
Så skönt att göra något som man verkligen vill.

Ingen sömn som behövdes, bara hög på livet. Hög av glädjen att få ha kul dygnet runt. Då blir man inte trött, då känner man inte att man vill sova bort hela dagarna. Nej, då känns det jobbigt att sova.

Allt kanske inte gick så bra resultatmässigt, men vad spelar det för någon roll när man haft det bra? Det är inte svårt att förstå de som lägger ut åtskilliga tusenlappar vid varje tävling för att komma iväg på något sånt här. Åhh vill tillbaka!

Allt var så bra, tills de sista timmarna på hemresan, när verkligheten kom ikapp igen. När jag insåg att allt skulle återgå till att vara som det var innan vi åkte. Allt det positiva som jag fått uppleva skulle inte göra min vardag bättre. Tröttheten kom som ett slag i ansiktet. Ville gå ur, ville återvända. Ångest, sån jävla ångest. sittandes i en lastbil, jippi typ…